God dag,

Vi heter Aldona och Valdas.

Vi måste erkänna att vi samlar in pengar för att betala av våra skulder, som uppstod utan vår förskyllan... Min man hade ett företag som han nu har förlorat på grund av att han inte kunde fullgöra sina åtaganden gentemot fordringsägarna...Företaget var inte stort och min man tyckte mycket om sin verksamhet.... Och, viktigast av allt, det började redan gå lite bättre för honom, vi klättrade sakta uppåt... Våra behov är ganska små...Vi har alltid nöjt oss med det vi hade, till exempel har vi under 47 år inte en enda gång åkt på någon semesterresa. Vi har varken hus, lantgårdar eller mark. Vi har en liten lägenhet där vi bor alla tre. Vi ville bara förbättra vår vardag lite grann och skapa ett bra liv för vår enda son. Vi har aldrig fått och får inte någon hjälp från staten. Vi har byggt upp allt själva. Jag har inga föräldrar, och min mans föräldrar erkänner oss inte och umgås inte med oss... Men vi har aldrig grämt oss över det. Vi var glada över att vi var tillsammans, alla friska.

Skulderna i företaget uppstod på grund av att han hjälpte sina vänner, som också försökte etablera sig inom samma område som min mans företag. De betalade inte tillbaka skulderna...Det finns inte mycket att berätta, för vi sjönk ner i skulder. Vi hamnade i en sådan situation att vi nu riskerar att förlora vår enda tillgång – lägenheten... Min man blev väldigt nedstämd...Alla vet nog hur ont det gör när man blir sviken av människor som man inte ens trodde skulle göra det. Det fanns inte ens några tecken på att de var så lömska och ansvarslösa. Och vi umgicks med dem i ungefär 10–12 år. Och de hjälpte varandra i väldigt olika situationer, med andra ord var de ”beprövade” av tiden... Men de lämnade min Valdas att ruttna ensam. Han blev väldigt nedbruten... Han tog på sig hela skulden, även om det inte var hans fel... Han klandrade sig själv för att vi hade byggt upp så mycket under alla dessa år, och att han hade förstört allt...Och han känner sig skyldig för att jag och min son lider så mycket på grund av hans misstag. Han försökte ta livet av sig... Tack vare mina stora ansträngningar räddade jag honom, åtminstone fysiskt... Men vad händer nu...Hur svårt det är att se på en älskad människa som har det så svårt, och man kan inte hjälpa honom med någonting... Framtiden oroar mig mycket på grund av hans fortsatta tillstånd, för problemen måste lösas, så långt det är möjligt.

Det är väldigt, väldigt svårt att be om hjälp... För man känner sig... jag vet inte ens hur jag ska uttrycka det... Man känner sig verkligen skyldig för att man hamnade i den här situationen på grund av sin tillit till andra, sitt förtroende...

Men å andra sidan, kan man inte lita på någonting? Ska man inte hjälpa en nära anhörig, oavsett om det är en släkting, en vän eller bara en människa man inte ens känner...? Vad är då meningen med livet... då är det bara att bo i skogen som någon slags eremit...

Men min man och jag kan bara inte förstå hur man kan bete sig så elakt mot andra. Vad är det som pågår i huvudet på en sådan människa, som väljer en sådan livsväg – att skada andra...