Min historia: en kamp som inte syns utifrån

Hej, jag är en pappa från Prienai som uppfostrar en 5-årig son. Jag har arbetat som tekniker-teknolog på ett möbelföretag i 13 år, men bakom detta stabila arbete döljer sig ett liv där jag halva tiden plågats av rädsla, panikattacker och djup ångest. Det är ett tillstånd där de enklaste vardagssysslorna blir en enorm utmaning, och bristen på krafter stänger mig ute från omvärlden och mina nära och kära.

Jag ska inte dölja det – jag har mer än en gång funderat på att göra slut på allt, eftersom smärtan och hopplösheten kändes outhärdliga. Men idag är jag här, för jag vill kämpa vidare. Jag vill leva för min sons skull, för min familjs skull och för hoppet om att morgondagen kan bli ljusare.

Varför ber jag om stöd när allt ser bra ut utifrån?

Jag vet att många kan undra. Jag kör en fin bil, jag har ett jobb – utifrån kan jag verka vara en framgångsrik person. Men denna ”lyx” är en följd av min sjukdom – maniska episoder. När mitt sinne var i sjukdomens grepp fattade jag ekonomiska beslut som jag nu måste betala tillbaka i form av stora skulder. Det som för andra ser ut som framgång är för mig idag en tung börda som hindrar mig från att ens köpa nödvändiga mediciner.

Mitt mål: att bli frisk och tjäna andra

Jag ber om er hjälp, inte för att leva i lyx, utan för att få möjlighet att stabilisera min hälsa. Min största önskan är att komma på fötter så att jag senare själv kan hjälpa andra. Tillsammans med min fru, som studerar konstterapi, drömmer vi om att skapa en ateljé för barn med funktionsnedsättning och att hjälpa till att renovera sjukhusrum så att det blir ljusare för dem som just nu känner sig lika mörka som jag.

De insamlade medlen kommer att användas till:

• Nödvändiga mediciner: jag lägger 60 euro per månad på detta.
• Privat terapi: det statliga stödet räcker inte för att jag ska kunna ta mig ur den panik som har hållit mig i sitt grepp i årtionden.

Jag skäms för att be om hjälp, eftersom jag alltid har försökt klara allt på egen hand. Men jag har insett att jag inte klarar det själv längre. Ert stöd är min ”livboj” som låter mig tro att jag, när jag blir frisk, återigen kan bli en stark pappa och man.

Tack för att ni hjälper mig att välja livet.