År 2019 vändes livet upp och ner för vår familj. Min nuvarande frus mamma gick bort; de stod varandra mycket nära och var nära vänner. Samtidigt gick jag själv igenom en mycket svår period med en skilsmässoprocess på grund av min före detta frus våld. Under processen utfärdades flera gånger besöksförbud, och det ledde även till tvångsinläggning av min före detta fru samt våld mot mina döttrar. Hela denna plåga drog ut på tiden i domstolarna i nästan tre år, tills ett expertutlåtande slutgiltigt bekräftade att döttrarna skulle stanna hos mig.

Under alla dessa år har min partner stått vid min och mina barns sida och hjälpt oss att åter skapa en känsla av trygghet och hem. Vi önskade oss verkligen ett gemensamt barn, men det gick inte på länge, inte ens med IVF-behandlingar. Förutom den psykiska påfrestningen levde vi mycket enkelt, eftersom större delen av mina inkomster gick till advokatkostnader och rättsprocesser, och vi hade dessutom en del skulder kvar.

Efter år av kamp lyckades vi äntligen normalisera livet något. Min fru blev gravid och vi gifte oss. Graviditeten var dock mycket riskfylld. I vecka 22 fick hon akut förflyttas från SB Slovenj Gradec till UKC Ljubljana, där läkarna lyckades rädda barnet och förhindra en för tidig förlossning. Från den 5 november till den 29 januari var hon tvungen att ligga stilla på sjukhuset utan att få stiga upp. Vår son föddes sedan för tidigt i vecka 32, han låg på intensivvårdsavdelningen och i kuvös, men som en riktig liten kämpe lyckades han klara sig.

Under den här tiden tog jag själv hand om mina döttrar och samtidigt om min mamma, vid sidan av mitt vanliga jobb, eftersom min pappa, som var en stor förebild, vän och stöd för mig, också gick bort under den här perioden. Efter hans död var jag tvungen att betala ut arvet till min bror, så jag skuldsatte mig igen och tog även ett bolån som jag kommer att betala av under de kommande 20 åren.

Trots alla svåra prövningar försöker vi förbli en sammanhållen och kärleksfull familj. Min fru har gett alla mina barn enormt mycket kärlek, värme och trygghet, trots att hon själv inte hade möjlighet till en bekymmersfri barndom eller semestrar vid havet när hon var ung. Därför vill jag som tack ge henne några dagars bekymmerslösa familjesemester, som för oss skulle betyda mycket mer än bara vila – de skulle betyda en stunds lugn, samhörighet och ett vackert minne efter alla år av kamp.

Med detta vill jag också glädja min äldsta dotter, som trots svåra upplevelser under barndomen är en toppstudent och mottagare av borgmästarens femma. På grund av de trauman hon upplevt i en våldsam miljö går hon fortfarande i psykologisk behandling, men hon kämpar modigt vidare varje dag. Därför önskar jag att vi som familj efter lång tid tillsammans ska få uppleva något vackert och bekymmersfritt.