Hej. Jag gör detta av ren desperation. Jag är ett resultat av ganska traumatiska upplevelser: våld i hemmet, övergivenhet, förluster, rädsla… I andras ögon har jag blivit en vacker kvinna som har allt som krävs för att bli framgångsrik, uppfylld och lycklig. På grund av mitt förflutna och mina trauman har jag blivit en mycket ångestfylld person, med panikångest, som lätt förälskar sig i fel människor och platser, vilket skapar emotionellt beroende och drömmar som aldrig blir verklighet. Medan jag bara ville känna mig älskad, lycklig och bygga något vackert, stötte jag på lögner, förtiganden, svek och narcissistiska personligheter som jag blev helt beroende av. I jakten på perfektion för att bli älskad, och i bristen på självkärlek och kärlek från andra, skapade jag snabba plåster för att täcka över min smärta och min tomhet. Den enda kontrollen jag kände i mitt liv var när jag hade lite pengar i handen och köpte något. Handlingen att köpa innebar att jag kunde kontrollera något i mitt liv och ge mig själv njutning, en njutning som snabbt försvann och lämnade ett spår av självförstörelse och ånger. Men det blev ett beroende och en ond cirkel, och för att fylla min känslomässiga tomhet tog jag lån för att betala av lån och så vidare. Idag är jag mer mentalt balanserad, går i terapi och söker en ny riktning i livet, men jag är fast i skulder som jag inte längre kan betala. Myndigheterna vägrar att hjälpa mig och jag har ingen annan att vända mig till. Min mamma har hjälpt mig så gott hon kunnat, men det dyker alltid upp extra utgifter, och nu står jag återigen i mörkret och den här gången har jag ingen att vända mig till. Jag funderar på att sälja mitt hus för att betala allt jag är skyldig och börja om från noll, men mitt hus är det enda jag har åstadkommit på egen hand med mitt hårda arbete… Att avbetalningarna har fördubblats har också komplicerat situationen mycket och jag är rädd att jag, utöver de personliga lånen, också kommer att misslyckas med bostadslånet. Men jag är beredd på allt om jag inte hittar någon annan lösning, även om det innebär att bo på en campingplats ett tag. Mörka tankar har passerat genom mitt huvud, jag känner skam, förnedring, jag känner att jag under 39 år inte har lyckats bygga upp någonting, bara förstöra. Och allt bara för att jag ville känna kärlek… Men jag klandrar ingen. Jag är skyldig till min egen ansvarslöshet, för att jag tog mig vatten över huvudet och inte tänkte på att detta en dag kunde hända, när jag verkligen skulle stå ensam och utan någon att vända mig till. Detta är mitt sista försök innan jag förlorar resten av min värdighet, innan jag ger upp att leva så här. I rädsla. I kvävande ångest. I total panik. Jag ber er, för Guds skull, hjälp mig att betala det jag är skyldig så att jag kan försöka återfå min hälsa och börja leva igen. Jag vill bara betala allt jag är skyldig och slippa hamna i betalningssvårigheter varje månad… Och åtminstone kunna köpa mat. Mitt arbete räcker inte längre till för att betala allt. Mitt missbruk, som uppstod på grund av mitt lidande, har fört mig hit och jag är desperat… Hjälp mig att börja leva igen. Kanske är det för sent att leva ut mina drömmar, bilda familj, skaffa ett hem, men inte för sent att leva i balans, ta hand om mig själv och lära mig att tycka om mig själv, framför allt. Hjälp mig…