Kära läsare!

Det är med tungt hjärta, men med hopp, som jag vänder mig till dig.

För nästan fyra år sedan köpte vi en fastighet med hjälp av min partners bostadsbidrag, i tron att vi äntligen kunde bygga vår gemensamma framtid på en säker grund. Tyvärr begicks allvarliga misstag av säljaren och advokaten under köpet, och vi får fortfarande lida av konsekvenserna av dessa.

Fastigheten har fortfarande inte skrivits över på oss, eftersom det finns belastningar på den och fastighetsregistret har skickat tillbaka de inlämnade dokumenten. Under tiden kräver socialförvaltningen återbetalning av bidraget, nu via en exekutiv myndighet.

Vi har försökt göra allt: vi har inlett rättsprocessen, vi har undersökt alla möjligheter, men under årens lopp har vi blivit helt utmattade – både ekonomiskt och psykiskt. Den ständiga osäkerheten och stressen tär långsamt på oss. Även om jag försöker hålla mig lugn blir det allt svårare.

Min partner är hörselskadad, vi har varit tillsammans i nästan 6 år och har alltid försökt lösa problemen genom att stödja varandra. Nu har vi dock hamnat i en situation där det inte längre går att klara det på egen hand.

Jag vänder mig till dig nu eftersom detta är vår sista chans. Om vi lyckas lösa de befintliga skulderna och de juridiska hindren kanske vi kan behålla vårt hem, som vi med så mycket hopp började bygga upp.

All hjälp betyder oerhört mycket för oss.

Vi är tacksamma för att du har läst detta, och ännu mer tacksamma om du kan stödja oss.

Om du är nyfiken på vår historia ska jag kort sammanfatta hur vi hamnade i denna situation.

Jag träffade min partner när han flyttade ut från sina fosterföräldrar. Det var svårt för oss båda att anpassa oss till livet: jag stödde mig på min mamma, han på sina fosterföräldrar. Till slut flyttade han in hos oss och under en tid försökte vi klara oss tillsammans så gott vi kunde.

Tyvärr började problemen inte långt därefter. Min mamma fick ständigt brev från exekutorn – den ena påminnelsen följde den andra. Vi gjorde allt vi kunde för att undvika det värsta: att förlora vårt hem.

När vi såg att fastigheten hade lagts ut på auktionssidan visste vi redan att det var illa.

Främlingar kom och tittade på huset som fram till dess hade varit vårt hem – det var väldigt svårt att ta in. Det är särskilt smärtsamt att vi redan har betalat tillbaka flera gånger så mycket som det lån vi tog 2010, att huset såldes på auktion till ett för lågt pris och att de än i dag drar av den återstående skulden från mina föräldrars pension – en skuld som aldrig kommer att ta slut på grund av räntorna.

När vi till slut var tvungna att flytta hade vi redan hittat den fastighet där vi bor nu. Den dåvarande ägaren tillät oss att flytta in tillfälligt, tills vi lyckades ordna köpet.

Och här började de riktigt svåra sakerna...

Om du vill läsa hela

vår historia, följ gärna uppdateringarna på sidan. Jag delar löpande med mig av allt som har hänt oss och hur vi har kommit hit.

När vi flyttade in i fastigheten var vår första uppgift att hitta arbete. I en mindre ort var detta inte enkelt, men till slut lyckades vi få jobb.

Under tiden påbörjade vi också de administrativa åtgärder som krävdes för att köpa huset: samråd med vårdnämnden, sökande efter advokat, pappersarbete. Vi visste att detta skulle bli en längre process, och vi informerade den dåvarande ägaren om detta.

Trots detta fick vi redan under den första månaden ständiga samtal om varför vi inte gick snabbare framåt. Även om det inte ens hade gått en månad talade han redan om att vi hade varit där i 2–3 månader. En vecka senare talade han om det som om det hade gått 4 månader. Han ställde helt orealistiska krav och blev alltmer otålig.

Snart kom hoten också: han sa att han skulle sparka ut oss om vi inte löste situationen omedelbart. Under tiden gjorde vi allt vi kunde. Till slut hittade vi en advokat, vi åkte dit tillsammans och avtalet var klart inom en vecka. Som vanligt lämnade alla parter sina uttalanden om försäljningen och köpet, och underskrifterna gjordes.

En vecka senare dök han dock oväntat upp för att hämta sina saker som hade blivit kvar här. Därefter konfronterade han oss angående olika föremål som han hävdade saknades. Situationen eskalerade så pass att jag till slut var tvungen att ringa polisen.

När polisen anlände förändrades hans beteende plötsligt och vi lyckades tillfälligt lösa situationen. Men när de hade gått började allt om från början.

Senare tog han även med sig mina egna verktyg. Vid det laget kände jag bara att han skulle gå sin väg och att vi inte behövde se honom mer. Min partner var helt knäckt och grät oavbrutet i två dagar. Jag kände mig maktlös, och det smärtar mig än i dag att jag inte kunde stå upp bättre för oss eller för henne. Samtidigt vet jag att jag inte hade blivit en bättre människa om jag hade gjort något som jag senare skulle ångra.

Den här perioden tog hårt på oss, och tyvärr är det bara en del av det vi har gått igenom.

När vi trodde att allt hade ordnat sig och att vi hade ett hus försökte vi få ordning på det lilla huset. Vi förskönade trädgården, försökte göra det hemtrevligt och trodde att allt skulle ordna sig.

Kort därefter kom dock ett brev från advokaten, där han informerade oss om att fastighetsregistret hade skickat tillbaka de inlämnade dokumenten och bett oss att kontakta den tidigare ägaren för att lösa problemet.

Därefter kom även det officiella meddelandet från fastighetsregistret: fastigheten kan inte skrivas över i vårt namn eftersom den är föremål för utmätning.

Det är viktigt att poängtera att köpeskillingen redan hade betalats, och att vårdnadskontoret hade överfört beloppet till säljaren. Trots detta hade fastigheten inte överförts till vårt namn juridiskt sett.

Vi kontaktade omedelbart den tidigare ägaren, men då uppstod ytterligare problem. Det visade sig att hans uttalande i avtalet inte stämde överens med verkligheten: han hade hävdat att fastigheten var fri från belastningar, att det inte fanns några lån eller andra skulder på den. Däremot hade en belastning lagts på fastigheten redan 3–4 månader före vår inflyttning.

Tyvärr agerade inte heller advokaten med tillräcklig omsorg, eftersom han inte begärde ut fastighetsregistret, där dessa uppgifter tydligt skulle ha framgått.

Då insåg vi att vi hamnat i en situation där problemet inte var vårt fel, men där vi ändå måste bära konsekvenserna.

.