Förr tänkte jag mig välgörenhet så här: när vi är unga är det vi som behöver stöd, som vuxna försörjer vi oss själva, och när vi blivit mogna och nått vårt mål kanske det räcker till även för andra av det vi har.

Men lyckligtvis har jag lärt mig att det är en stor dumhet.

Jag heter Dóra. Som biolog är jag laboratoriechef på ett företag i München som utvecklar medicinsk diagnostisk utrustning och som är integrerat i ett av världens största företag inom tryckteknik. Eftersom det är ett internationellt företag har jag kollegor av många olika nationaliteter. Vissa har flytt från kriget i Ukraina och andra har kommit från en av världens säkraste öar, Island. Alla har sina skäl att ge. En del vet vad det innebär att leva i fattigdom, medan andra har lärt sig att ge till välgörenhet från tidig ålder tack vare sina länders starka ekonomier.

Det var av dem jag lärde mig hur bra det känns att ge.

En gång, strax före jul, åkte jag och några kollegor iväg för att dela ut mat till behövande. Jag tänkte att det skulle göra gott att hjälpa till och ge lite. Men jag hade inte räknat med hur mycket jag själv skulle få. Det jag såg där var att människor som var främlingar för varandra kände sig närmare varandra, nedstämda människors ansikten lyste upp och en slags kanal öppnades mellan dem som under andra omständigheter aldrig skulle ha pratat med varandra. En märklig lycka sänkte sig över platsen. Det var magiskt. Det som hände där går inte att glömma. Det var ödesdigert. För mig i alla fall, och vem vet för hur många av de närvarande.

När vi var klara och jag begav mig hem kände jag en smärtsam tomhet och önskade att det inte vore så sent på kvällen och att matutdelningen skulle fortsätta.

Så bestämde jag mig för att jag inte vill ägna mig åt något annat. Jag vill hjälpa andra överallt. Men jag kan inte och vill inte välja vem som ska få hjälp. Det finns för mycket fattigdom och för stor ekonomisk ojämlikhet i världen.

Eftersom jag aldrig har kunnat tänka i små skala bestämde jag mig för att bli pilot och transportera hjälppaket dit där de behövs.

Jag vill göra något för världen så att den blir en lite bättre plats, så att det finns lite mer kärlek, så att jag kan vara en kanal för den kärlek som flödar i världen, som man aldrig kan ge nog av.

Mitt mål är att starta en stiftelse som med fraktflygplan levererar hjälpmedel vart som helst i världen.

För detta måste jag skaffa ett flygcertifikat. För att transportera paketen kommer det att behövas ett flermotorigt flygplan. Flygcertifikatet kostar cirka 4 miljoner forint (10 000 €) och det kan ta 1,5–2 år att skaffa. Studieplanen är krävande, därför har jag minskat min arbetstid, vilket innebär att min lön minskar och att jag tär på mina besparingar. Därför behöver jag stöd. Mina befintliga besparingar täcker mina utgifter i två år vid halvtidstjänst.

Jag skulle vilja få stöd till kostnaderna för pilotutbildningen.

Min dröm är att världen, efter Röda Korset, ska få känna till ytterligare en symbol som alltid kommer att stå för hjälp. Stiftelsens symbol kommer att vara den vita fjärilen, på grund av fjärilens inverkan. En enda liten god gärning kan ha en enorm inverkan på andras liv på andra sidan jorden. Fjärilen slog med sina vingar vid en matutdelning i München och vem vet hur långt dess inverkan kommer att nå...

Jag tackar tacksamt för all hjälp och önskar att även du får ta del av den glädje som jag fick uppleva vid matutdelningen. Jag hoppas att jag en gång kan stå till din tjänst.