Jag brukade tänka på givande som att när vi är unga behöver vi stöd, som vuxna stödjer vi oss själva, och när vi mognar och når mognad kanske andra får det vi har.

Men lyckligtvis har jag lärt mig hur dumt det är.

Jag är Dora. Som biolog är jag laboratoriechef på ett företag som tillverkar medicinsk diagnostikutrustning i München, Tyskland, och som är integrerat i en av världens största tillverkare av skrivare. Eftersom det är ett internationellt företag har jag kollegor av många olika nationaliteter. En del är flyktingar från kriget i Ukraina och andra från Island, en av världens säkraste öar. De har alla en anledning att ge. Vissa vet hur det är att vara utan, andra har fått lära sig välgörenhet från unga år tack vare sitt lands starka ekonomi.

De lärde mig hur det känns att ge.

Ett år, strax före jul, åkte jag och några av mina kollegor ut för att dela ut mat till behövande. Jag tänkte att det skulle vara bra att hjälpa till och ge lite. Men jag hade inte förväntat mig hur mycket jag skulle få. Det jag såg där var att människor som var främlingar för varandra kom varandra närmare, deprimerade ansikten ljusnade och en kanal öppnades mellan människor som aldrig skulle ha talat med varandra under andra omständigheter. En märklig lycka infann sig på platsen. Den var magisk. Det som hade hänt där kunde inte glömmas. Det var ödesdigert. I alla fall för mig och vem vet hur många andra som var närvarande.

När vi var klara och jag åkte hem kände jag en smärtsam tomhet och önskade att det inte var sen kväll och att matdistributionen skulle ta ännu längre tid.

Så jag bestämde mig för att jag inte ville göra något annat. Jag vill hjälpa andra överallt. Men jag kan inte och vill inte välja vem som ska få hjälp. Det finns för mycket fattigdom och för mycket ekonomisk ojämlikhet i världen.

Eftersom jag aldrig har kunnat tänka smått bestämde jag mig för att bli en pilot som levererar hjälp dit den behövs.

Jag vill göra något för världen, göra den till en lite bättre plats, vara lite mer kärleksfull, vara en kanal för den kärlek som flödar i världen och som det aldrig kan finnas tillräckligt av.

Mitt mål är att skapa en stiftelse som ska leverera hjälppaket med fraktflygplan till var som helst i världen.

För att göra detta måste jag skaffa mig en pilotlicens. För att transportera paketen behöver jag ett flermotorigt plan. Pilotlicensen kostar cirka 4 miljoner HUF (10 000 euro) och det tar 1,5-2 år att få den. Kursarbetet är tungt, så jag har gått ner i arbetstid, vilket innebär en lönesänkning och att jag tömmer mina reserver. Av denna anledning behöver jag stöd. Min befintliga reserv kommer att täcka mina utgifter för 2 år på halvtid.

Jag skulle vilja kunna få bidrag till avgiften för pilotutbildningen.

Min dröm är att världen efter Röda Korset ska känna till en annan symbol som alltid kommer att finnas där för att hjälpa till. Stiftelsens symbol kommer att vara den vita fjärilen, på grund av fjärilseffekten. En liten god intention kan ha en enorm inverkan på andras liv över halva världen. Fjärilen fladdrade med sina vingar vid en matutdelning i München och vem vet hur långt dess inverkan kommer att nå...

Tack så mycket för all din hjälp och jag önskar dig samma lycka som jag hade vid matutdelningen. Jag önskar att jag en dag kan vara till hjälp för dig.