God dag alla! Jag har aldrig bett någon om hjälp, så det är inte lätt för mig att komma igång med det jag vill säga.Det kanske är enklast om jag skriver ner min historia. Jag lovar att formulera mig så kortfattat som möjligt. Efter nästan 30 år som hyresgäst köpte jag ett hus med ett CHF-lån 2006. Tyvärr steg dock amorteringsbeloppet i en sådan takt att jag var tvungen att arbeta på tre olika arbetsplatser för att kunna betala det.Jag tog inte hand om mig själv och hamnade därför på sjukhus i november 2007 på grund av en sjukdom... Efter 10 dagar skrevs jag ut och bestämde mig omedelbart för att sälja huset. Jag hade turen att inte ha tagit lånet för huset (eftersom ingen bank beviljade det) utan vi fick 4,2 miljoner för en bekants fastighet.Men jag var tvungen att betala ändå, eftersom jag aldrig skulle ha kunnat utnyttja hans välvilja och det var min skuld. I början av våren 2008 sålde jag fastigheten och betalade in allt på min skuld, men tyvärr räckte det inte.Jag flyttade tillbaka till Budapest, hyrde en liten lägenhet där och betalade avbetalningarna fram till 2014. Jag arbetade på flera ställen då, det var fortfarande möjligt, även om ingen ville anmäla mig någonstans.Sedan, 2015, tog den största inhemska banken med mig i beaktande och jag fick 1,2 miljoner i lån som privatlån. Naturligtvis var det redan då en liten summa, men åtminstone fick jag något. Av detta kunde jag på något mirakulöst sätt köpa en fastighet med ett 16 kvm stort trähus i Tokod, som i fastighetsregistret var registrerad som mark som tagits ur jordbruksbruk.Det innebar att det inte gick att bo där permanent. Oavsett det bodde jag där i två år, visserligen drog jag in el själv och gjorde det beboeligt på egen hand, men det var allt jag kunde göra och jag var glad för det. Det var visserligen en något nomadisk livsstil, men det var inget nytt för mig. Jag hade redan klarat av mycket tuffare saker...Jag älskade den lilla trästugan, och om det hade funnits minsta lilla chans att den någonsin skulle klassas som en ordentlig bostad eller åtminstone som en byggtomt, så hade jag aldrig sålt den.Men tyvärr kunde jag inte stanna kvar där i det här skicket. Så jag sökte återigen upp min favoritbankomat och de erbjöd mig villigt ett personligt lån på 3 miljoner. Jag lyckades sälja trähuset till ett riktigt bra pris, så jag hade 4,2 miljoner kvar efter lånet, som jag skulle hitta ett hus för.Jag hittade fastigheter i fruktansvärt skick. Det var hemskt, nästan hopplöst. Hus utan staket som höll på att rasa samman, 150–200 km bort, för 3,5 miljoner, med enorma sprickor i huset osv...Sedan, i augusti 2018, hittade jag mitt nuvarande hus. Det var också i ett fruktansvärt skick, men jag kunde inte skjuta upp köpet längre, eftersom jag enligt avtalet var tvungen att lämna över trähuset i september.Fördelen var dock att det ligger nära järnvägsstationen och att Budapest bara ligger 86 km bort. Det är en viktig faktor för mig eftersom jag arbetar i Budapest både nu och alltid har gjort det. Under nästan åtta år har jag lyckats göra det beboeligt, interiören är nu i acceptabelt skick men det har slukat oerhört mycket pengar.Alla fönster och dörrar måste bytas ut, golvet i alla rum måste betongbeläggas och sedan läggas med golvbeläggning. Ett badrum måste byggas, liksom ett kök. Avlopp måste dras, och sedan måste väggarna gipsas eftersom de bokstavligen var fula.Gipsskivorna är förstås inte heller enkla att sätta upp, eftersom jag inte kan fästa dem direkt på lerväggarna, eftersom det helt blockerar lerväggarnas ventilation och luftning, därför måste jag först fästa träribbor på väggen och sedan skruva fast gipsskivorna på dessa.I trädgården, det vill säga på tomten, kunde jag inte göra något mer eftersom det aldrig fanns pengar kvar till det. Det jag kunde göra utan pengar gjorde jag, som att ta bort gamla vinrankor, buskar, gräva upp trädplantor osv... Jag har tyvärr ingen stor grind, för om jag skulle göra det skulle jag behöva bygga om staketet också, och det skulle kosta ännu mer.Takkonstruktionen är mycket viktigare än det. Jag förstår inte ett dugg av takkonstruktioner och vågar inte ens röra dem. På vissa ställen har det nästan rasat in, men tyvärr kan jag inte och vågar inte ta fler lån. För närvarande är min månadsavbetalning 230 000, och jag måste betala det i ytterligare 84 månader.Banken beviljar inte längre lån eftersom min nettolön inte når upp till 500 000. Men även om de skulle bevilja ett lån skulle jag inte komma någonstans med 1 miljon, eftersom taket måste bytas ut helt, och det kostar verkligen 5 miljoner. Jag har funderat på att sälja, men just på grund av takets skick skulle jag få ett mycket lågt pris...och dessutom på grund av den yttre renoveringen, för den är också ful. Jag har redan lagt ner massor av arbete på den och vill inte sälja den för en spottstyver. Jag är 58 år och fixar det mesta, men jag skulle inte vilja börja om med det här igen, för det var oerhört tufft och plågsamt.Jag kom hem efter ett 24-timmarsjourpass och började packa kartonger i 30 graders värme... det var ett mördande arbete. Jag gjorde det för tre år sedan. Visst har alla sina bekymmer och problem, det vet jag väl eftersom jag just arbetar i en sådan miljö. Med människor som varken har en chans eller ett hopp om en bättre framtid.Men det vill jag helst inte gå in på i detalj, för det är en lång och mycket komplicerad historia. Jag själv började min väg i livet med att säga: ”Stick vart du vill! Om du dör vill jag inte ens veta om det.” Allt detta hände i mars 1984. Då gick jag ut till den då fortfarande existerande järnvägsstationen i Barta puszta och klev på det ankommande tåget som tog mig till Budapest.Jag gick inte in i kupén utan satte mig ute på perrongen – i tågen på den tiden fanns det fortfarande sittplatser – och plötsligt, efter Cegléd, kom konduktören. Han bad om biljetten och jag sa att jag inte hade någon. Han tittade på mig, mitt ansikte var helt blodigt på grund av min brutna näsa, men han viftade bara bort det och lämnade mig där.När tåget kom in på Nyugati stigit alla av, jag satt bara där och funderade på vad jag skulle göra nu. Sedan tog jag mig samman och ordnade mina tankar. Du reser dig, letar upp en toalett och tvättar ansiktet. Det är det första. Så gjorde jag.Sedan blev jag fruktansvärt hungrig, och jag kom ihåg att folk lämnar ölflaskorna kvar på tåget. Jag väntade på ett inkommande tåg, och när alla hade stigit av sprang jag igenom det innan städpersonalen hann komma och samlade ihop kanske tjugo flaskor, jag kunde knappt bära dem.Därefter frågade jag folk var jag kunde lösa in dem, eftersom jag inte kände till någonting i den stora syndiga staden. Alla sa varuhuset Skála, så jag gick in och fick genast 42 Ft.42 Ft, fattar ni??? Enormt! Det var en hel förmögenhet för mig då. En halv liter mjölk kostade 2,80, 5 deciliter smör 3 Ft och ett kvarts kilo bröd 2 Ft – en färdig måltid! Men var skulle jag äta den? Jag letade upp ett snabbtåg som skulle gå om en bra stund och åt upp min middag på det.Jag insåg att det här fungerade, och att jag kunde göra det även i framtiden. Så jag stannade kvar i västra delen och samlade flaskor, så att jag hade något att äta, och det räckte även till telefon och annonser i tidningen... för det fanns ju varken internet eller smarta telefoner eller sånt...:På nätterna sov jag i snabbtågen som inte gick, även om poliserna ibland slog mig med gummiklubbor, eftersom städarna hatade mig för att jag samlade in de tomma flaskorna på tågen före dem, så de angav mig ofta till polisen för att jag sov i vagn X.Men då bytte jag till ett annat tåg. Under tiden letade jag först och främst efter arbete på dagarna. Ingenstans ville de anställa mig. Jag förstod inte varför de inte anställde mig ens till det mest meningslösa jobbet. Jag var ganska dum. De anställde mig inte för att jag inte hade fyllt 16 år. Efter ungefär det tionde avslaget förstod jag äntligen.Jag var just på väg tillbaka från Északi fordonsverkstaden mot Orczy tér, till fots – för jag gick överallt till fots, dels för att jag inte hade råd med biljetter, dels för att jag ville lära känna Budapest – när jag såg den enorma fabriken som hette Ganz Mávag. Jag bestämde mig för att gå in, vad som än hände.Det spelade ingen roll vilket arbete det var, jag skulle göra vad som helst, bara jag fick något. Men det var samma visa igen, jag är inte ens 16 år osv... då grep bitterheten tag i mig djupt inombords, jag kan inte beskriva den känslan med ord.Jag grät inte, jag hade vant mig vid att man inte får gråta, för vilken man är det som gråter? Men jag kände mig djupt nedtryckt och började be om att få jobbet. Jag lovade allt, jag tog på mig vad som helst, jag sa till och med att jag skulle nöja mig med halva lönen jämfört med de andra, bara de anställde mig. De frågade var jag bodde och jag sa att jag bodde vid Nyugati :) Men naturligtvis stod det i mitt ID-kort att adressen var Barta puszta... och det ligger ju 130 km därifrån. Jag hittade på att jag bara hade varit i Budapest i några dagar osv...Vilket ju faktiskt stämde. Men jag kunde ju inte säga att jag bodde vid Nyugati :) Poängen är att avdelningschefen, som var en oerhört empatisk person, visade mig nåd och anställde mig som lagerassistent.Det var toppen för mig då. Han sa att jag skulle gå på läkarundersökning nästa dag osv... men jag var redan med tankarna någon annanstans. Jag var så glad att jag unnade mig en speciell middag den dagen.Jag samlade ihop ännu fler glasflaskor och köpte 200 gram korv till det vanliga brödet med mjölk och smör. Jag brydde mig inte ens om att polisen slog mig ett par gånger med sin batong... det spelade ingen roll. Jag hade fått jobb och det betydde allt för mig då! Men det var inte lätt att börja jobba heller.Jag var okunnig och van vid att man på landsbygden måste få ut det mesta möjliga av en given uppgift. Jag gick in i den stora fabriken och lärde känna gruppen som bestod av sju personer inklusive mig, och gruppledaren sa: ”Sätt dig ner, Laci, och ät frukost i lugn och ro.” Jag kände mig väldigt illa till mods, jag skämdes till och med för att jag existerade...Jag äter inte frukost. Det var allt jag sa, och jag frågade vad jag skulle göra här. Gruppledaren följde med mig till lagrets bakre del och visade mig i detalj hur man räknar upp materialet, skriver ner materialets namn, kodnummer osv. på det här papperet, samt antalet enheter och datumet. Bra, tänkte jag. Jag satte igång direkt.Det fanns 12 rader med hyllor i lagret och klockan 11.40 hade jag hunnit med tre rader. Gruppledaren var inne i lagerkontoret och stämde av kartongerna med lagerarbetaren, så han såg inte hur det gick för mig. Klockan 11.40 var jag tvungen att sluta för att gå och äta lunch, och då kom han fram till mig. "”Vad har du gjort, Laci???”, frågade han... Jag stod bara där och skämdes, för jag hade säkert gjort något fel... ”Har du gjort en halv månads arbete? Det får du inte! Hur ska vi klara oss här i två månader om nästan hälften av registreringen redan är klar efter de första två dagarna?” Sedan förklarade han att jag skulle ta upp en kartong och sedan vila......eller så går jag till Cantin eller tar en promenad... Tja, från och med då visste jag att arbetsmoralen här var annorlunda :) Men jag anpassade mig omedelbart eftersom jag var rädd att de skulle sparka mig. Så vid det här laget hade jag redan ett jobb, men jag behövde fortfarande lösa boendet. Utan en enda forint hade jag inte särskilt stora chanser att hitta en hyreslägenhet någonstans.Jag hade "bott" på västra järnvägsstationen i 23 dagar redan, och både järnvägspersonalen och poliserna tittade allt mer kritiskt på mig, så situationen började bli brådskande – jag var tvungen att hitta något, och det snabbt.På en stolpe hittade jag en annons där man sökte en rumskompis för 870 Ft i månaden. Det skulle vara perfekt för mig. Jag ringde numret och åkte till Óbuda, men inte till fots utan med buss 60 :) Jag blev mottagen av ett mycket äldre par, och mannen visade mig rummet, som var ett separat litet uthus. Det fanns två sängar, ett bord, två stolar och en kamin. Jag sa att det var perfekt för mig. Det var mot slutet av månaden och jag skulle få lön först om ett tiotal dagar. Men jag tänkte att det inte gjorde något, jag skulle bara klara mig på min lönecheck tills dess.Vi kom överens om att jag skulle komma den 10:e nästa månad, för då skulle jag kunna betala, och de frågade var jag bodde just nu. Jag sa att jag bodde på härbärget. Jag hade precis sagt hejdå till dem när damen viskade något i herrns öra. Jag hade kanske gått femton meter och var lycklig inombords...Mycket glad, för nu skulle jag ha någonstans att sova, äta och så vidare... Då hörde jag mannen ropa: ”Unge man, kom tillbaka!” Jag var där på en minut, för jag trodde att de hade ändrat sig. Och det hade de faktiskt, men på ett annat sätt än jag trodde. Han sa: "Min fru och jag har diskuterat saken och beslutat att du kan flytta in redan idag, om det passar dig. Du kan betala hyran här när du får lön." Jag kunde verkligen inte gråta, för det var alltid förbjudet, men då fylldes mina ögon av tårar och jag visste inte vad jag skulle säga...Tårarna rann nerför mina kinder, mannen märkte det, lade handen på min axel och sa bara: ”Kom.” Jag visste att jag inte skulle äta något den kvällen, för jag hade räknat ut att när jag kom tillbaka till väst skulle jag samla glas.Men vem brydde sig? Jag svalt ofta som barn, så det var inget stort problem. Jag drack mycket vatten och kunde fortfarande knappt fatta vad som hade hänt. Och om hur snälla de var har jag ännu en historia. Julen 1984. Min månadslön var 2800 Ft.Det är verkligen väldigt lite, men jag fick det att räcka. Jag betalade hyran, när jag behövde kläder eller skor köpte jag det, och resten fördelade jag över dagarna. Visst hände det att jag inte kunde motstå till exempel en krämkaka... det vill säga att jag åt upp pengarna för nästa dag. Tja, då åt jag inte på en dag och var på fötter igen.Det svåraste var helgdagarna. Då tänkte jag alltid bara på mat eftersom jag inte hade något annat att sysselsätta tankarna med. Julen var hemsk för mig då. Alla mina kollegor berättade om vilka presenter de planerade att köpa, vilken mat de skulle äta osv...Jag hatade till och med att lyssna på det. Den 23 december 1984 gick jag till det stora varuhuset på Batthyányi téri och köpte en konserverad maträtt för varje dag. Jag kunde unna mig denna lyx eftersom jag, som erkännande för mitt utmärkta arbete, fick en belöning på 100 Ft.Så varje helgdag fick jag en burk utöver det vanliga mjölket, smöret och brödet. På julafton låg jag i sängen och mindes de förra julernas fasor som utspelade sig på gården... och då hördes ett svagt knackande...Sedan ropade någon: ”Är Laci hemma?” Jag öppnade dörren och framför mig stod farbrorn med en tallrik täckt av en servett i handen...Han hade tagit med två bitar stekt kött med potatismos... och han ursäktade sig till och med för att de stekte i olja istället för fett... Jag lyckades bara få fram ett "tack så mycket". Han önskade mig god aptit och en trevlig jul och gick sedan. Återigen blev jag helt chockad...men hungern är en mäktig herre. På ett ögonblick slukade jag allt. Jag skulle kunna fortsätta skriva länge, men jag vet inte om det här intresserar någon alls eller inte. Därför säger jag hejdå nu, och tackar på förhand för er hjälp, men om du bara läste igenom mitt inlägg av ren nyfikenhet tackar jag dig också tacksamt!