Vi är en familj som har fått den allvarligaste av alla diagnoser. I september 2024 fick min älskade make, Rysiu, diagnosen elakartade tumörer i båda hjärnhalvorna – ett gliom av grad IV.

Detta är den andra cancer som drabbat våra nära och kära. Vår son, Karolek, var tre gånger nära döden – först efter födseln på grund av svår sepsis, och sedan två gånger på grund av akut leukemi, vilket ledde till en benmärgstransplantation. Vi hade hoppats att efter dessa svåra år väntade lugn och ro på oss, men livet har prövat oss igen. 

Jag kan inte förstå att det inte är genetik, utan ett blint, grymt öde som har drabbat vår familj igen. Trots detta ger vi inte upp – vi spelar med de kort som ödet har gett oss. Vi räddade Karolek från dödens grepp, och vi kommer att rädda Rysiu också.

Jag har hittat en modern, utländsk behandling som kan förvandla några månaders liv till många år. Tyvärr är den mycket dyr – vi behöver cirka 700 000 euro. Under de kommande 2–3 veckorna måste vi samla in 70 000 euro. För oss är detta en enorm summa, särskilt eftersom vi med ett funktionshindrat barn inte har kunnat spara stora belopp. Vi behöver snabb hjälp eftersom tumören växer för varje vecka.

Under vår sons sjukdom tog min man på sig bördan att försörja familjen när jag var tvungen att sluta mitt jobb. Han hade flera jobb för att kunna betala för Karoleks behandling och rehabilitering. Han tog alltid hand om oss. Jag minns dagen då jag ringde Rysiu till sjukhuset eftersom läkarna sa åt oss att skynda oss så att han kunde ta farväl av vår son. Då hände ett mirakel – Karolek klarade sig.

Vår sons behandling var oerhört svår. Rysiu bar honom i sina armar när han inte hade någon kraft och fick honom att skratta i de mörkaste stunderna. Vi fick höra att Karol skulle bli utvecklingsstörd, att han skulle bli en ”grönsak” och inte leva längre än till 11 års ålder. Men Rysiu förblev alltid optimistisk och trodde att Karolek skulle klara sig. Denna optimism gav mig styrka i kampen för vårt barn, och nu i kampen för min man.

Idag är Karol 16 år gammal och har varit i remission i 6 år. Han har ett fantastiskt förhållande till sin pappa, och de älskar båda svart humor. De skrattar och säger: ”Det kan inte bli värre, det kan bara bli roligare.” Vår dotter, Kalinka, är fortfarande väldigt liten, men för henne är pappa hela världen.

Rysiu är mitt största stöd och min bästa vän. Vi gråter inte över oss själva – vi agerar! Vi ber om hjälp. Ni räddar inte bara min man, utan hela vår familj.”