Sista gången jag sjöng mitt lands nationalsång var under demonstrationen den 11 juli 2021. Många av oss på Kuba sjöng nationalsången den dagen, fyllda av en obeskrivlig känsla. Därefter följde tystnaden. Något hade gått sönder och sedan dess har nationalsången inte sjungits på samma sätt.

Jag heter Frank D. Blanco. Jag är en kubansk oberoende filmskapare och författare, och sedan min farfars död i februari i år arbetar jag med en dokumentär om hans livshistoria, om drömmen hos den generation han tillhörde (den som hade uppgiften att bygga den socialistiska revolutionen), och om hur min generation tar sig an arvet efter den krossade drömmen.

Min farfar var huvudsångaren framför mikrofonen när den officiella inspelningen av mitt lands nationalsång gjordes. Han berättade alltid hur de bad honom ställa sig i mitten, lite längre fram än alla andra, och sjunga som om han befann sig i strid. Även om han hade varit i kriget i Angola 1977, var han aldrig direkt i strid. I inspelningen av Kubas nationalsång lade han all sin fantasi och vilja. Han åtföljdes av kraften i en kärlek som varken jag eller någon annan i min generation troligen någonsin kommer att få uppleva.

När jag läste de brev som min farfar skrev och tittade igenom familjefotografierna upptäckte jag att det bakom hans liv verkligen fanns ett slags mirakel: något som fyllde honom med tro och passion, och som uppenbarade sig för honom i en dröm medan han var i kriget i Angola. Under de sista åren av sitt liv talade min farfar oavbrutet om detta. Han kallade det sin skyddsängel. Samtidigt ägnade han sig under denna period av sitt liv åt att klippa ut många pappersstjärnor, som han samlade tills de fyllde en påse på flera kilo. Enligt honom gjorde han det för att bekämpa Parkinsons sjukdom. Inför hans besatthet av att klippa ut stjärnor kände jag för första gången i mitt liv en önskan att filma något. Nu, efter hans död, har jag bestämt mig för att göra en film med hjälp av de första bilderna jag filmade med en videokamera.

I år har mitt filmprojekt valts ut för att ingå i masterprogrammet i filmskapande vid Elías Querejeta Zine Eskola (EQZE) i Donostia/San Sebastián. Detta är en av de mest ansedda filmskolorna i hela världen.

Både tack vare den utmärkta handledningen och programmet som satsar på experiment, arkivarbete och alternativa sätt att berätta en historia har EQZE alltid verkat vara den perfekta skolan för mig att utbilda mig till dokumentärfilmare och utveckla den berättarstruktur som jag kommer att använda för att berätta historien i min film.

I Kuba har jag inte längre möjlighet att studera detta. Jag har en examen i TV- och NNA-produktion från Escuela Internacional de Cine y Televisión (EICTV), och detta innebär bland annat att jag inte längre kan studera dokumentärfilm vid den enda filmskolan i mitt land. Under mina studier i produktion lärde jag mig de verktyg som behövs för att göra en film, men jag fick aldrig anledning att ifrågasätta meningen med att göra film eller att ta en specifik tagning. För mig är det en stor möjlighet att kunna besvara dessa frågor med det stöd jag kommer att få i masterprogrammet i filmskapande vid EQZE. I år ansökte över 200 kandidater och att ha blivit antagen är inget slumpmässigt val.

För närvarande har jag redan täckt 20 % av studieavgiften med egna medel för att reservera min plats, vilket motsvarar 940,00 euro. Med tanke på förhållandena i Kuba var det mycket svårt att få ihop dessa pengar, och därför startar jag denna crowdfundingkampanj med målet att samla in de 7 800 euro jag behöver för att täcka studieavgiften, flygbiljetten tur och retur samt uppehället under studietiden. Alla som vill bidra till crowdfundingkampanjen kommer att nämnas i eftertexterna till den slutliga versionen av filmen, vars preliminära titel är ”Blanco en la Estrella”.

Hittills har filmen fått stöd och rådgivning av Paz Encina genom den onlinebaserade workshopen Compañero del Viento, som anordnas av Silencio Lab. Under 18 veckor har jag där utvecklat filmens struktur och manus, samt fyllt mig med referenser och idéer som har hjälpt mig att förstå den inriktning jag vill fortsätta med.

Även Bibata Uribe, som sedan 2009 arbetar med att främja latinamerikansk film i Europa, ansluter sig till detta projekt efter ett mycket speciellt möte på EICTV. Där delade vi en intensiv yrkesupplevelse, där vi, mellan samtal, filmvisningar och reflektioner om film, upptäckte en gemensam känslighet. Vi förenas av önskan att ge utrymme åt minnen som motstår tystnaden. Med sin bakgrund inom kuratering och spridning bidrar Bibata med en värdefull syn som berikar och följer detta projekt på dess väg mot förverkligande.

Det är lustigt, för några månader sedan var detta projekt inte mer än ännu en idé som låg glömd i en byrålåda tillsammans med familjefotografierna. Mina studier vid EICTV hade inte gett mig den tid som krävdes för att utforska det. Nu, varje gång jag återvänder till skrivandet och forskningen, känner jag att min syn på världen och filmen omformuleras, jag känner att jag börjar förstå betydelsen av kärleken i bilderna från mitt land med samma kraft som min farfar kände den inspiration som hjälpte honom att sjunga nationalsången. En gång sa en vän till mig att min farfar följde mig i denna process. Jag börjar också tänka så: den här filmen är mitt sätt att återvända till honom, för att förstå vad den stora kärleken är som ligger bakom allt, även om det verkar som om landet håller på att dö.