För ett år sedan hade jag en dröm.

Att även de ungdomar som fallit utanför alla skyddsnät ska få en chans i livet. De som vid 18 års ålder står på gatan utan papper, utan familj, utan något att hålla fast vid. Som inte vet var de ska tillbringa natten. Som inte vet hur de ska sköta sina myndighetsärenden. Som inte vet hur de ska fördela sina pengar. Som inte vet hur man kan leva tryggt och ordnat.

För detta ändamål grundade jag stiftelsen Nem Vagy Egyedül Velünk (Du är inte ensam med oss).

Under det senaste året har vi skapat startbostäder åt dem. Vi har ordnat mentorer åt dem, letat jobb åt dem, stöttat kurser, gett socialt och psykologiskt stöd och visat dem hur man kan bygga upp en ny ordning ur ett liv som fallit sönder.

Det ungerska samhället har på senare tid visat att barnskyddsfrågan är viktig för dem, där ödet för de som är i statlig vård är en av de svåraste delarna, en uppgift som inget system riktigt har lyckats hantera särskilt bra. Numera engagerar sig allt fler för en enskild ung person, ett enskilt svårt öde, en enskild mänsklig historia. Men det räcker inte alltid med att en enskild person engagerar sig, särskilt om vi vill åstadkomma systemförändringar.

Nu ber vi samhället att inte bara ställa sig bakom en enskild berättelse, utan också bakom en fungerande modell. En modell som inte försöker hantera tillfälliga kriser, utan som försöker återuppbygga människors liv.

För barnskyddet kan inte ta slut när en ung person fyller arton år.

Det är ofta då det verkliga livet börjar på allvar.

Och vi ser att om dessa ungdomar har vuxna vid sin sida som de vågar lita på, som tar dem i handen och som lär dem även de enklaste sakerna – hur man hanterar sina pengar, hur man sköter sina ärenden, hur man håller ordning omkring sig, hur man lägger upp en dagordning, hur man klarar sig på en arbetsplats – då är de verkligen kapabla att börja ett nytt liv.

Nu tänker många av er att det är det eftervården är till för. Det stämmer, men det finns alldeles för få platser för män, intag sker först efter en övergångsperiod och det finns alldeles för få entusiastiska och empatiska specialister. Det finns sådana, men alldeles för få.

I december flyttade de första boende in i våra hyreshus.

Idag är de 19 stycken. De flesta arbetar och studerar. Vissa har blivit befordrade på sin arbetsplats. Vissa går redan sin andra utbildning. Vissa fostrar sina egna barn under stabila förhållanden. Vissa har slagit in på en väg som tidigare alla sa var omöjlig, och nu arbetar de, skapar och blir allt mer självständiga.

Bland våra ”barn” finns offer för grova brott, ungdomar som skadats av barnskyddssystemet, samt personer som berörts av händelserna i Bicske och på Szőlő utca. Flera av dem är själva föräldrar.

Vi anser att deras anonymitet och mänskliga värdighet är viktig. Vi använder dem inte som reklampelare. Vi ställer inte ut dem i skyltfönster. De som offentligheten lär känna med namn och ansikte är de som själva har valt att göra det.

Nu har vi nått en vändpunkt.

Stiftelsen håller på att omorganiseras. Medan vi har sex aktiva hus och 19 boende, vars liv och stabilitet är vår högsta prioritet, har våra vägar skilt sig från den tidigare trepersonersstyrelsen och arbetet med att inrätta en ny styrelse har påbörjats. För att kunna ta på sig ett så stort ansvar måste man dock se till att organisationen är hållbar och kan drivas med de åtaganden och pågående uppgifter som den har åtagit sig.

Under de kommande veckorna vill vi uppriktigt se om det finns ett så stort samhällsstöd för detta arbete att vi tryggt kan bygga vidare på det även på lång sikt.

Därför startar vi nu en kampanj i samhället.

Inte för att vi tror att vi kan hjälpa alla.

Utan för att vi tror att så många människor som möjligt kan ges en verklig chans till ett bättre liv.

Och för att vi tror att vi tillsammans kan bygga en verklig framtid.

Vi fyller ett år. Nu öppnas porten, bakom vilken det väntar möjligheter till anslag, allmännyttiga projekt och snart även möjligheten att ta emot 1-procent-bidrag. Men det är den sociala samverkan som kan ta denna initiativ fram till dit.

Under de kommande två veckorna vill vi se om ni tycker att det vi gör är bra och om stödet för det vi åtagit oss är tillräckligt starkt för att vi ska kunna bygga vidare på det på lång sikt.