2025.07.09.

Läkaren skulle sedan operera med höftledsbyte.

Eller staten.

Eller socialförsäkringen. Vad som helst.

Jag bestämde mig för att jag måste skriva om det här.

I detalj.

Del 1.

Att bli skadad är en process. Alltid. Det finns inget sådant som inte. Det finns ju 365 dagar på ett år, så 365 gånger tror du att det kommer att bli värre.

Eller bättre. Vem vet...

Det gör inte så ont ... när man dansar. Det är lite psykologi, tror jag. Det suger bara att jag kan se att jag kan göra sämre ifrån mig än de lama dansarna...

Det före detta proffset...

Jag måste skratta.

Och jag lär ut det, rena Mekk Master.

Den lama dansläraren... tja... ha ha ha... ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha!

Snaran hör till det förflutna...

Och benlyftet. Jag trodde aldrig att det skulle vara svårt. Men här är det.

En gång:

Måndag: OldBoys, Pecsa.

Tisdag: Rocky Party, Alcatraz,

Onsdag: Cadillac, Almássy Square,

Torsdag: Birds,

...du kan aldrig gissa...

Fredag: någon form av ballroom dancing party.

Lördag: Saturday Night Fever.

Söndag: Ötórai Tea.

Jag har tyckt om det i årtionden...

35 år av tävlingsdansande, och nu...

Hur är det att leva ett liv som rör sig, lever, pulserar hela tiden, och sedan är dömd att gå in i kontemplativt läge?!

Jag är inte pensionerad.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli det!

Danslektioner, läger, fester, baler, evenemang, danshelger.

Umm...

Aflamin. Det är namnet på en smärtstillande. Receptbelagd.

Jag måste skratta. Jag har aldrig levt på någon medicin i hela mitt liv. Och nu...

Ingen kan se att det är skit.

Ingen ser att det är skrangligt.

Bara att han haltar.

Jävla helvete!

Men jag gör det för att du, livet, mitt jobb, mina partners, mina studenter förväntar sig det av dig.

Det är faktiskt rätt!

För det håller dig vid liv.

Jag går, jag gör, jag lever, jag undervisar.

Idag också.

Och sen en naaaaaay, lång suck.

Länge leve socialförsäkringen!!!

För 09.07.2025.

Hej då!:))))