Bára är vår vän, som vi känner som en otroligt stark, flitig och kärleksfull mamma. De senaste åren har dock varit oerhört svåra för henne. Hon kämpar sedan länge för att få vara nära sin lille son, samtidigt som hon står inför allvarliga juridiska och ekonomiska problem och nu dessutom genomgår en krävande cancerbehandling.

Idag befinner hon sig i en situation som hon inte längre klarar av på egen hand. Det finns en risk att hon på grund av ett utmätningsförfarande från sin före detta make kommer att förlora sitt hem – ett hus som är förknippat med hennes familj, barndom och minnen av hennes pappa, och som hon en gång ville bevara även för sin son.

Därför har vi beslutat att starta denna insamling och be om hjälp för hennes räkning.

Vi ber er innerligt: om ni kan, hjälp Bára att rädda sitt hem, klara denna svåra period och ge henne en chans att framför allt fokusera på det viktigaste – på sin hälsa och på att en dag återigen kunna vara en fullvärdig mamma för sin son.

Varje bidrag, även det minsta, kan innebära en enorm hjälp för henne. Och om du inte kan bidra ekonomiskt, hjälper det oss mycket om du delar insamlingen.

Du kan läsa Báras berättelse nedan.

Vi tackar er av hela vårt hjärta.

Báras vänner

”Om du känner till Seznam Zprávs podcast ”Ve stínu” (CZ mail news portal) kanske du också känner till vår historia.

Jag är en kärleksfull mamma till en femårig pojke. Min före detta man och jag har varit i en rättstvist om vår son i nästan fem år. Trots att jag själv tog hand om honom varje dag under hans första två och ett halvt levnadsår, är han idag placerad hos sin pappa och jag får bara träffa honom i mycket begränsad utsträckning – 40 timmar per månad – och för en del av den tiden måste jag till och med betala. Han har inte sovit hos mig på över ett år och åtta månader.

Allt började när jag anmälde ett allvarligt misstankar om att min son kunde utsättas för övergrepp av sin pappa. Jag agerade då som en mamma som ville skydda sitt barn. Dessa misstankar bekräftades också av flera psykologer och psykiatriker. Misstanken har än i dag inte klarlagts av polisen och fallet är fortfarande öppet. Hittills har inga sakkunnigutlåtanden begärts in för min son eller för oss föräldrar.

Vår historia har dokumenterats i detalj av Seznam Zprávas utredningsteam i den femdelade serien Ve stínu, och fallet har under tiden nått ända fram till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

För varje timme kämpar jag som en lejoninna för min son.

Min största önskan är att en dag återigen få vara nära min son som mamma – att ta hand om honom, följa honom till förskolan, läsa sagor för honom innan han somnar, krama honom när han är ledsen och vara en del av hans vardag. Det är oerhört smärtsamt för mig när jag stöter på situationer där barn eller föräldrar på min sons förskola eller fritidsaktiviteter inte alls vet att jag är hans mamma, utan istället ser hans pappas partner som hans mamma. Ännu mer smärtsamt är det när min son kommer hem och berättar att han har hört att jag snart ska dö, men att hans pappas flickvän ska bli hans mamma...

Nu har dock min historia gått in i en ny fas, som för mig är av existentiell betydelse.

Efter att vårt äktenskap gått i kras har jag upprepade gånger försökt komma överens med vår sons pappa. Tyvärr är han inte villig att nå någon överenskommelse, och inte ens efter fem år har vi lyckats avsluta de långvariga tvisterna. Tvärtom måste jag ständigt möta fler och fler stämningar och anmälningar...

På grundval av ett rättskraftigt domstolsbeslut kräver vår sons far nu en miljon kronor plus rättegångskostnader av mig. Vi har överklagat detta beslut till Högsta domstolen och lämnat in en konstitutionell klagan, men utan framgång – i detta fall utan motstycke nekas jag rätten att få ärendet prövat av Högsta domstolen och Konstitutionella domstolen. Domstolarna har vägrat att ta upp ärendet trots att det inte rörde sig om en uppenbart grundlös eller otillåtlig ansökan. Nästa instans är återigen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

En del av domen är också en ursäkt i form av bland annat en betald annons med exakt den lydelse som fastställts av domstolen på begäran av fadern, där jag måste skriva saker som dock inte stämmer överens med sanningen och verkligheten. Trots att jag uppriktigt bad vår sons far om ursäkt för att han kunde ha känt sig kränkt av mina offentliga uttalanden, accepterade han inte denna ursäkt och insisterar på att ursäkten ska fullgöras i den form som domstolen fastställt, vilket han dessutom driver in genom exekution.

I samband med detta står jag nu inför flera verkställighetsförfaranden, som fadern inledde redan den första dagen då domen blev rättskraftig, och som kan leda till en tvångsförsäljning av vårt hus.

Och just det huset betyder för mig mycket mer än bara en fastighet.

Jag fick det när jag var femton år, efter min pappas plötsliga bortgång, som inte hann uppleva att huset blev färdigbyggt. Tillsammans med min då 23-åriga syster och mamma fick vi själva ta hand om att färdigställa det. Det är vårt hem, en plats som är förknippad med min familj och mina rötter.

Jag ville en dag bevara det även för min son – som ett minne av hans förfäder och som en plats där han ska veta att han har sitt hem och sin trygghet, som ingen kan ta ifrån honom eller göra anspråk på. Därför har jag inrättat en förvaltningsfond för honom, där han är den enda förmånstagaren. Men inte ens detta steg avslutade tvisten med hans far; tvärtom har fadern väckt talan mot detta, anmält oss till den ekonomiska kriminalpolisen och idag hotar vi att förlora vårt hem.

I huset bor dessutom min allvarligt sjuka mamma, som är nästan åttio år gammal. Fadern har även låtit lägga beslag på sonens ålderspension. Att förlora huset skulle därför inte bara innebära att jag förlorar min bostad, utan också att hennes hem hotas i en tid då hon själv behöver lugn och trygghet.

Och just nu, när jag försöker hantera den här situationen, kämpar jag också för min egen hälsa.

Den ständiga, långvariga stressen och smärtan över förlusten av ett älskat barn har tagit ut sin rätt.

I maj fick jag veta att jag har en mycket allvarlig, aggressiv cancersjukdom och måste omedelbart påbörja behandling.

Jag är nu sjukskriven på lång tid och behandlingen gör att jag inte kan arbeta i samma utsträckning som tidigare. Hela mitt liv har jag varit van vid att försörja både mig själv och min familj genom mitt arbete – som professionell musiker, genom att undervisa musikstudenter och genom att ge konserter.

Behandlingen är dock planerad att pågå under en ännu längre tid...

Tidigare har en insamling redan genomförts för att täcka advokatkostnaderna, så att min son och jag kunde försvara oss i de pågående rättsprocesserna. Just denna insamling blev senare, efter en anmälan, föremål för ytterligare utredningar av polisen och skattemyndigheten. Allt har avslutats och båda myndigheternas slutsatser var att insamlingen var helt i sin ordning. Trots detta stämde min före detta make mig och krävde 1 miljon kronor. Han hävdade att jag hade ”berikat mig” genom insamlingen och att det därför inte var något problem för mig att betala detta belopp till honom. De insamlade medlen användes dock enbart för juridisk hjälp och deras användning kontrollerades upprepade gånger.

Jag trodde att jag skulle kunna betala beloppet till min sons pappa och därmed åtminstone avsluta en del av tvisterna, men på grund av utmätningen och min sjukdom kan jag inte ens officiellt låna pengar någonstans längre.

Idag är situationen dock annorlunda. Jag ber inte om hjälp för att kunna föra ännu en ändlös kamp.

Jag ber om hjälp för att vi inte ska förlora vårt hem, för att jag ska kunna fortsätta min cancerbehandling i lugn och ro och för att jag en dag återigen ska kunna leva ett normalt liv och ta hand om min älskade son. Jag vill inte att min son ska växa upp med känslan av att hans mamma har försvunnit ur hans liv. Jag vill finnas där för honom. Jag vill bli frisk och jag vill göra allt för att återigen kunna vara en verklig del av hans vardag.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva be om hjälp från människor som jag inte känner alls. Men idag har jag inget annat val.

Jag vill inte ha fler strider, fler rättegångar eller mer smärta. Mitt största önskemål i livet är att bli frisk. Att finnas här för min son. Att kunna ta hand om honom som vanligt, se honom växa upp. Och äntligen få lugn och ro.

Jag vill inget hellre än välförtjänt lugn och ro för mig själv, för min son och för vår familj.

Därför ber jag idag om hjälp. Inte för att kunna fortsätta kämpa. Utan för att få en chans att avsluta den här kampen så snart som möjligt och börja leva ett normalt liv igen.

Jag vill bli frisk. Jag vill rädda vårt hem. Och framför allt vill jag återigen vara den mamma som kan finnas nära sin son.

Jag tackar av hela mitt hjärta alla som hjälper oss. Och om ni inte kan bidra ekonomiskt, hjälper det oss även om ni delar denna insamling.”

Barbora