Det var en lugn morgon när jordbävningen skakade om jorden. Familjen, som bestod av Alessandro, Marta och lilla Sofia, 1 år och 3 månader gammal, kunde inte föreställa sig att detta skulle bli slutet på deras liv som de kände det. Byggnaden där de bodde, en gammal byggnad i stadens centrum, skakade våldsamt. Väggarna började rasa, fönstren exploderade i tusen splitter och golvet smulades sönder under deras fötter. Marta, livrädd, tog tag i Sofia och försökte springa mot utgången, men det fanns ingen tid. Ett öronbedövande ljud spred sig i luften och allt blev mörkt. När de vaknade upp i rasmassorna var huset borta. Borta var deras ägodelar, minnena av ett liv med skratt och drömmar, inte heller värmen från de trygga väggarna. Kvarteret var förstört. Det fanns ingenting kvar, bara damm och bråte överallt.Alessandro och Marta, med brustet hjärta, tittade på sitt darrande barn, inlindat i sin lilla kappa. De visste inte vad de skulle göra eller vart de skulle ta vägen. Hjälpen hade kommit för sent och det närmaste härbärget låg för långt bort. Rädslan för att inte kunna hitta en säker plats för Sofia plågade dem. Med sina sista krafter tog de sig till parken, där andra som de hade tagit sin tillflykt, hemlösa och hopplösa. Nätterna var iskalla och Marta svepte sin lilla flicka i famnen för att försöka skydda henne från hunger, kyla och ensamhet.Varje dag gick Alessandro och Marta på gatorna och bad om hjälp från dem som kunde erbjuda en hand, men det fanns få svar. Staden verkade ha glömt bort de mest utsatta, de som hade förlorat allt på ett ögonblick. Veckorna gick och deras situation förbättrades inte. Martas lilla flicka, som bara var 1 år och 3 månader gammal och inte förstod vad som hände, fortsatte att gråta av smärta och hunger. Varje leende som de lyckades pressa fram ur Sofia framstod som ett mirakel. Men trots allt fanns det fortfarande en liten strimma av hopp i Martas och Alessandros hjärtan. Kärleken de kände för varandra och för sin lilla Sofia höll dem samman. Tanken på att börja om på nytt, att hitta ett nytt hem, även om de inte visste hur, gav dem styrkan att fortsätta kämpa. För Sofia, för hennes framtid Och så, varje dag, tar de sig upp och hoppas att en ny morgondag kan innebära en ny chans.