Hej. Jag skulle vilja anmäla mig till en kurs för att lära mig kraften i manifestation.

Attraktionslagen

Identifiera mina blockeringar. Självläkning. Vill flytta närmare mina barn, som bor på landet. Det är så tyst och fridfullt där jämfört med här. Jag har två döttrar och en son, som jag älskar mer än allt annat på jorden! De har insisterat på att jag måste komma bort från där jag bor nu, eftersom det inte är säkert här och jag kan inte ta hand om mina barnbarn här. Och jag förstår det mycket väl och respekterar det fullt ut! Så jag tar hand om dem hemma hos dem. Låt oss ha kul 😊.

Jag vill vara lycklig och stark och kunna hjälpa mina nära och kära med olika saker och även människor som kämpar med tankar, ångest, ilska, missbruk men som inte kan gå ut genom dörren eller prata med vårdpersonal, eller andra instanser som de skulle vilja kontakta, men inte kan. Jag kan vara den som hjälper till i en så svår och sårbar situation. Och utan att behöva ta betalt. Jag har hjälpt människor förut med olika saker. Jag har också köpt mat till någon, utan att be om något tillbaka. Jag minns att det gav mig en bra och varm känsla och tacksamhet. Andra som folk såg ner på, dem hälsade jag och kunde också inleda ett samtal. Om jag hade några pengar på mig gav jag alltid en slant. Något jag aldrig har glömt var när jag hörde att när någon pratade om mig och inte kom ihåg eller visste mitt namn, förklarade de det så här: Hon som alltid ler så fint och alltid säger hej. Åh henne ja, kunde folk säga då. Det var så rörande att höra och jag måste säga att det var en underbar känsla att det faktiskt fanns någon som kände igen mig. Jag minns att jag växte upp med det. Det här var innan, jag själv gick under. Jag har alltid passat hundar åt andra tidigare också. De senaste 2 åren har jag tänkt mer och mer på hur trevligt det skulle kunna vara med en hund. En som vill ha mig som mamma och jag får sällskap och vet väl vad det gör med min hälsa och psyke. Det är sådan medicin för själen och mitt välbefinnande när jag tar hand om en hund. Och så kommer jag ut varje dag också. Jag tycker inte om att gå på promenader ensam. Det är så ensamt. Jag vill besöka familjen utan att behöva vara orolig och jag vill vara på sammankomster som dop, konfirmationer, bröllop, födelsedagar, julfirande och följa med på resor som jag blir ombedd att göra. Och jag vill ha råd med läkarbesök, specialister, ögonläkare, eventuellt glasögon, tandläkare. Jag vill kunna köpa all hälsosam mat, som fisk, vitt kött, frukt, grönsaker etc etc. För dyrt för oss, som bor ensamma i Norge! Jag betalar nästan lika mycket i hyra för min lilla lägenhet, jämfört med en familj som äger sin lägenhet och betalar både lån och hyra! Norge är rikt, men invånarna är tyvärr fattiga! Många och långa köer framför matutdelningar i de större städerna. Jag har fått slut på mat, hygienprodukter och mediciner många gånger, eftersom det tyvärr inte finns tillräckligt med pengar. Jag kan inte minnas när jag senast åt julmat eller något på påsk eller andra högtider! Jag valde att stanna hemma på julen upp till 5 gånger, eftersom jag alltid saknade julklappar till någon. Och det var alltid smärtsamt. Ingen i min familj vet detta. Jag sa att jag blev bortbjuden. Jag har aldrig kunnat gå på sådana matutdelningar, eftersom jag känner mig som en tiggare och inte är värd någonting som person och också för att jag när jag växte upp aldrig hade någon som lärde mig att jag kunde be om saker. Jag lärde mig att man aldrig ska be andra om att få lite mat, dryck eller ett äpple, för det var tiggeri. Och det sitter fortfarande så djupt inom mig, så jag klarar inte av det. Jag var väldigt ensam som barn. Jag hade ingen att leka med förrän vi flyttade och jag var 10 år gammal. Mamma och pappa älskade mig, men de var unga och okunniga. De var hårt arbetande, vilket naturligtvis lönade sig i slutändan. De var ekonomiskt stabila och det hjälpte mig och mina bröder och våra barn igen och nu barnbarnsbarn mycket. Jag fick vad jag ville ha och mycket mer. Och jag är så tacksam för det! Men det lärde mig inte att förstå känslor eller vad livet egentligen är och vad man kan göra för att ha tro på sig själv och vara nöjd med sig själv. Jag minns nästan ingenting av mitt liv innan jag var 10 år gammal.

Varken klasskamrater, lärare eller barnen på förskolorna eller personalen. Från och med fjärde klass minns jag mer. Blev utstött, mobbad och hånad. För att jag var tillbakadragen och väldigt blyg. Om andra inte har straffat mig, så har jag gjort det själv, omedvetet! Idag, vid 57 års ålder, har jag lärt känna mig själv och har reflekterat mycket över mig själv och omgivningen runt omkring mig och lagt en del av mitt pussel. Jag har också påbörjat en privat självbiografi, som när jag läser den är som om jag inte har skrivit den. Jag har funderat lite på, tänk om jag lyckas skriva en bok, ge ut den? Tjäna pengar. När mina barn var små ville jag skriva en sagobok. Jag älskade att läsa sagor och sjunga med mina barn. Och jag skulle gärna vilja göra det med mina barnbarn också. 2 flickor, 1 1/2 år gamla och 2 1/2 år gamla. Jag måste säga att jag sakta började hoppas på ett bättre liv efter att ha blivit mormor. Men.. nu fanns det mycket här. Jag vet inte vad jag ska behålla här och vad jag ska ta med mig? Okej. Om jag tar bort allt här nu, vet jag att jag aldrig kommer att gå tillbaka hit.

Detta gör att jag kan börja ett nytt liv med god hälsa, vara närvarande för mina barn och barnbarn, mina föräldrar, mina bröder, syskonbarn, syskonbarn och kunna kontakta världens bästa vän, som jag en gång hade, som jag svikit och som jag saknar väldigt mycket. Alla har sett mig kanske 2__3 gånger om året. Ibland har det gått mer än ett år. Mina föräldrar förlorade mig i många år. Jag vet att de har gråtit och det har jag också. Har alltid kämpat med ett fruktansvärt dåligt samvete gentemot alla andra. Jag har stängt in mig själv och alla andra utanför, ur mitt liv, sedan ungefär 12 år tillbaka! Det är så sorgligt att man MÅSTE ha pengar för att kunna bli frisk. Man måste ha pengar för att få hjälp med att hitta diagnoser på vad som är fel med en. Det är så sorgligt att pengar betyder allt, när det absolut inte borde vara så!. Om någon vill hjälpa mig, skulle jag vara väldigt tacksam! Även om jag nu känner mig generad och förödmjukad av mig själv, frågar jag för första gången i mitt liv: Vill du/vill du hjälpa mig? Med vänliga hälsningar, Heidi