Hej

Jag heter Vicky och är nu 21 år gammal.

Jag har tyvärr inte haft det lättast i livet, men jag är säkert inte den enda som har det så.

När jag var 14 år togs jag om hand av socialtjänsten efter några traumatiska händelser och upplevelser och bodde sedan i ett boendegrupp i flera år.

Kort efter att jag flyttat in där förändrades mitt liv helt, eftersom jag plötsligt blev psykiskt sjuk efter allt som hade hänt.

Jag hamnade för första gången på en klinik för barn- och ungdomspsykiatri och visade de första tecknen på problem.

Tyvärr började jag skada mig själv och visste inte längre vad jag skulle göra med alla mina tankar, känslor och min ilska.

Efter en tid kom dissociativa anfall

krampanfall och andra saker till, varför jag var tvungen att tillbringa mycket tid på kliniker och sjukhus.

Jag kunde alltså redan då inte leva mitt liv som andra unga i min ålder och var mycket beroende av hjälp.

Så småningom blev jag tvungen att ta mediciner och det blev kroniskt.

På den tiden var jag inte klar över och medveten om vad allt detta innebar för mig, eftersom det var för mycket för mig.

Efter några veckor kom diagnosen PTSD in i mitt liv.

Många människor tänker säkert att psykiska problem inte är så allvarliga, men nej, det stämmer inte. Sjukdomen har tagit lika mycket livskraft och vilja från mig som den gör från någon som har cancer och måste genomgå långvarig kemoterapi, eftersom PTSD kräver mycket tid, mycket terapi och framför allt mycket uppmärksamhet.

Tyvärr är sjukdomen inte så väl undersökt, eller snarare så bagatelliseras allt i dagens samhälle.

Man får höra saker som att det ju ”bara” är psykiskt och att man inte ska ta det så allvarligt, men vad det egentligen gör med en människa är de flesta människor inte medvetna om, tyvärr inte ens idag.

Men för mig har det tagit en hel del livskraft och livsglädje som jag nu mödosamt måste kämpa för att få tillbaka.

Sedan 2022 bor jag inte längre på ungdomshemmet utan på egen hand.

Även genom förlusten av den trygga miljön har jag återigen haft många bakslag som har lagt hinder i min väg. Jag var under några månader inte i stånd att arbeta eller gå i skolan eftersom risken var för stor att något skulle hända mig eller att jag skulle få ett återfall.

Nu är jag på rätt väg, men sjukdomen lägger fortfarande många hinder i vägen som jag inte kan hantera på egen hand.

Jag tar numera mediciner, har genomgått flera terapier och vistelser på kliniker och sjukhus och vill hitta en bra väg framåt, vilket inte är möjligt på egen hand.

Personligen har jag beslutat att inte ta fler mediciner eftersom biverkningarna inte är att leka med, och därför kom jag på idén med hunden.

Jag är av naturen en tillbakadragen person och tycker om att umgås med djur.

Visst har det hänt och förbättrats en del de senaste åren, men sjukdomen finns fortfarande kvar och anfallen försvinner tyvärr inte, vilket fortfarande är extremt jobbigt för mig eftersom jag gärna vill leva mitt liv som alla andra i min ålder som är friska.

Efter lite efterforskningar kom jag på idén att jag gärna skulle vilja ha en assistanshund för PTSD och hoppas därmed kunna ta steget tillbaka till ett normalt liv med färre symtom.

Jag inser att sjukdomen inte kommer att försvinna helt, men för mig skulle hunden vara en enorm hjälp, särskilt nu när jag bor ensam och ingen märker om något händer.

Han kan märka när det händer och i nödfall till och med hämta medicin åt mig eller lugna mig och helt enkelt ge mig den trygghet som ingen annan kan ge mig.

Den kan göra många andra saker som förhoppningsvis hjälper mig att besegra min sjukdom eller dämpa den något, så att jag återigen kan leva ett normalt vardagsliv som andra människor i min ålder.

Hunden får då också följa med till platser dit ingen annan får ta med sig någon, och om jag har tur till och med till sjukhuset eller marknader enligt lagen.

Ungefär som en ledarhund, eller något liknande.

Jag skulle alltså bli jätteglad över varje cent och euro som kan doneras och hjälpa mig att nå mitt mål.

Det ska inte vara tiggeri, men jag är verkligen beroende av det eftersom man som lärling och elev tyvärr inte har en så bra inkomst att kunna göra något sådant möjligt.

Och även om nästan ingen kan skaffa fram pengarna på egen hand, skulle det vara oerhört viktigt för min framtid och för att hålla sjukdomen i schack.

Tyvärr betalas den här typen av utbildning eller assistanshund inte av någon sjukförsäkring och man måste stå för kostnaderna helt själv om man är beroende av den. Vilket tyvärr är så gott som omöjligt och därför är de flesta beroende av hjälp från andra.

Hittills täcker försäkringen endast kostnaderna för en ledarhund, alla andra assistanshundar måste man betala helt ur egen ficka, vilket tyvärr inte är möjligt för mig som elev och praktikant.

För mig skulle det dock vara den sista möjligheten utan ytterligare mediciner och andra åtgärder.

Jag skulle vara så tacksam för all hjälp och varje cent!

Med vänliga hälsningar