Hej

Jag heter Vicky och jag är nu 21 år gammal.

Tyvärr har jag inte haft den lättaste historien och jag är verkligen inte den enda.

Vid 14 års ålder blev jag omhändertagen av ungdomsmottagningen efter några traumatiska upplevelser och bodde sedan på ett gruppboende i flera år.

Strax efter att jag flyttat in där förändrades mitt liv 180* grader eftersom jag plötsligt blev psykiskt sjuk efter allt som hänt.

Jag blev inlagd på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik för första gången och började visa tecken.

Tyvärr började jag skada mig själv och visste inte vad jag skulle göra med alla mina tankar, känslor och ilska.

Efter ett tag började jag få dissociativa krampanfall

krampanfall och annat, varför jag fick tillbringa mycket tid på kliniker och sjukhus.

Så redan då kunde jag inte leva mitt liv som andra ungdomar i min ålder och var mycket beroende av hjälp.

Vid något tillfälle var jag tvungen att ta mediciner och det blev kroniskt.

På den tiden förstod jag inte vad allt detta innebar för mig eftersom det var för mycket för mig.

Efter några veckor fick jag diagnosen PTSD.

Många tror nu att psykisk sjukdom inte är dåligt, men nej, det är inte sant - sjukdomen har tagit lika mycket av min livskraft och viljestyrka som någon som har cancer och måste genomgå en lång cellgiftsbehandling eftersom PTSD tar mycket tid, mycket terapi och framför allt mycket uppmärksamhet.

Tyvärr är sjukdomen inte lika väl utforskad och i dagens samhälle bagatelliseras allt.

Man får höra saker som att det "bara" är psykologiskt och att man inte ska göra så mycket väsen av sig, men tyvärr är det inte förrän idag som de flesta inser vad det faktiskt gör med en människa.

Men det har tagit bort mycket av min vitalitet och livsglädje, som jag nu måste kämpa hårt för att få tillbaka.

Sedan 2022 lever jag inte längre med ungdomshjälp utan ensam.

Även på grund av förlusten av det skyddade utrymmet har jag haft många bakslag igen som har lagt några hinder i vägen för mig Jag kunde inte arbeta eller gå i skolan i några månader eftersom faran var för stor att något skulle hända mig eller att jag skulle återfalla igen.

Jag är nu på en ganska bra väg men sjukdomen sätter fortfarande många hinder i min väg som jag inte kan övervinna på egen hand.

Jag medicinerar nu och har gått igenom flera terapier och sjukhusvistelser och vill hitta ett bra sätt som inte är möjligt på egen hand.

Jag har personligen bestämt mig för att jag inte vill ta mer medicin eftersom biverkningarna inte är utan och det var därför jag kom på idén med en hund.

Jag är av naturen en tillbakadragen person och tycker om kontakten med djur.

Naturligtvis har mycket förändrats och förbättrats under de senaste åren men sjukdomen finns fortfarande kvar och tyvärr försvinner inte anfallen vilket fortfarande är extremt dåligt för mig eftersom jag vill leva mitt liv som alla andra i min ålder som är friska.

Efter en del efterforskningar kom jag på att jag skulle vilja ha en assistanshund för PTSD och hoppas kunna återgå till ett normalt liv med färre symtom.

Jag inser att sjukdomen inte kommer att försvinna helt, men hunden skulle vara en enorm hjälp för mig, särskilt nu när jag bor ensam och ingen märker när något händer.

Han kan känna igen när det händer och till och med ge mig medicin i en nödsituation eller lugna mig och helt enkelt ge mig den trygghet som ingen annan kan ge mig.

Han kan göra många andra saker som förhoppningsvis kommer att hjälpa mig att besegra min sjukdom eller begränsa den så att jag kan leva ett normalt vardagsliv som andra människor i min ålder.

Hunden kan också gå till platser där ingen annan kan gå och om jag har tur till och med till sjukhuset eller marknader enligt lagen.

Precis som en ledarhund eller liknande.

Så jag skulle bli väldigt glad över varje krona och euro som kan doneras och hjälpa mig att nå mitt mål.

Det är inte menat som tiggeri, men jag skulle verkligen behöva det eftersom jag som praktikant och student tyvärr inte har en bra inkomst för att göra detta möjligt.

Och det är knappast någon som kan få ihop pengarna på egen hand, men det skulle vara superviktigt för min framtid och för att begränsa sjukdomen.

Tyvärr betalas inte den här typen av tränings- eller assistanshund av något sjukförsäkringsbolag och man måste bära kostnaderna helt själv om man är beroende av den, vilket tyvärr är nästan omöjligt och det är därför de flesta är beroende av hjälp från främlingar.

Hittills täcker sjukförsäkringen bara kostnaderna för en blindhund, alla andra assistanshundar måste betalas ur egen ficka, vilket tyvärr inte är möjligt för mig som student och praktikant.

Men för mig skulle det vara den sista möjligheten utan ytterligare medicinering och andra åtgärder.

Jag skulle vara så tacksam för all hjälp och varje cent!

Vänliga hälsningar