Jag heter Emanuela och det är med stor möda, men också med uppriktighet och hopp, som jag skriver detta brev.

I detta känsliga skede av mitt liv står jag inför en situation som jag aldrig hade kunnat föreställa mig: den konkreta risken att förlora mitt hem, den enda plats som innebär trygghet, stabilitet och skydd för mig och min familj.

Under de senaste åren har jag gjort allt jag kunnat för att hålla ut, bitit ihop och letat efter lösningar, men omständigheter som är större än jag själv har gjort denna kamp allt svårare. Utgifterna har hopat sig, inkomsterna räcker inte längre till och bördan av denna situation har blivit ohållbar.

Hemmet är inte bara ett tak över huvudet: det är platsen där minnena bevaras, där man finner en fristad i svåra stunder, där man försöker börja om varje dag. Att förlora det skulle innebära att förlora mycket mer än fyra väggar.

Därför ber jag idag om hjälp, med ödmjukhet.

Varje bidrag, även det minsta, kan göra stor skillnad och hjälpa mig att vinna tid, andas ut och hitta en stabil lösning.

De som inte kan bidra ekonomiskt kan ändå hjälpa mig genom att dela denna vädjan eller helt enkelt med en uppmuntrande tanke: även det betyder mer än man kan föreställa sig.

Jag tackar av hela mitt hjärta alla som läser dessa rader, alla som sträcker ut en hand och alla som hjälper mig att inte känna mig ensam i denna så ömtåliga stund.

Med tacksamhet och hopp,

Emanuela