Jag heter Lukáš och har ägnat hela mitt liv åt att hjälpa andra som ambulansförare. Varje dag åker jag ut med vetskapen om att jag kan rädda liv – att jag kan vara någons sista hopp. Men en dag vändes min värld upp och ner.

Under en vanlig utryckning till en patient, när jag hade blåljus och siren påslagna, inträffade en olycka som jag aldrig hade förväntat mig. En lastbil som skulle ha lämnat företräde hann inte undan i tid. Kollisionen var våldsam och oundviklig. I det ögonblicket kände jag en skarp smärta och insåg att min tand hade skadats allvarligt – och med det följde bestående följder som inte bara kan ”fixas”.

Som ambulanssjukvårdare är jag van vid att möta andras smärta, men nu stod jag inför min egen. Varje dag påminner smärtan mig om begränsningar som inte fanns tidigare. Varje leende i spegeln är nu en skugga av hur det var – och jag känner att jag har förlorat en del av mig själv.

Trots detta är jag fast besluten att fortsätta hjälpa, men konsekvenserna av olyckan är djupa och har påverkat mitt liv mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag behöver hjälp för att kunna mildra effekterna av det som hänt och återfå åtminstone en del av det liv som olyckan tog ifrån mig. Varje bidrag, varje uttryck för stöd innebär att jag återigen kan stå stadigt på mina ben – inte bara för min egen skull, utan också för alla dem som jag hjälper varje dag.