VIKTIGT MEDDELANDE 📣🔴

Denna text är ett resultat av en trötthet som inte bara är fysisk — den är också emotionell.

Projektet Avó e Patinhas är varken en förening eller en organisation med offentligt eller privat stöd.

Jag är en vanlig person, med ett jobb och räkningar att betala precis som alla andra. Men med ett hjärta som för länge sedan bestämde sig för att omfamna och älska dem som ingen vill ha.

Detta projekt är MITT. BARA MITT OCH DERAS!!!

Jag räddar djur. Jag utför CED (infångning, sterilisering och återlämnande). Jag tar hand om gatukolonier.

Ofta tar jag emot ett djur med vetskapen om att det finns 1 % chans att någon familj kommer att se det med hjärtat. Och ändå tar jag emot det. Och det blir ett, det blir två… de blir fler och fler. Min kärlek till dem är oändlig. Men utrymmet är det inte: det är fysiskt och BEGRÄNSAT.

JAG HAR INGET DJURHEM!

Jag går till veterinären, ger medicin, mat, skämmer bort dem så mycket jag kan och försöker hitta de bästa hemmen.

Jag tror att få har en aning om det ansvar och den hängivenhet som krävs för att ta sig an en sådan sak. Det sociala livet försvinner praktiskt taget. Tiden upphör att existera... 

Logistiken? Nästan ingen kan föreställa sig det – och många försöker inte ens förstå.

Jag vet: för många är denna sak obetydlig och värdelös. Men för mig är den värd allt.

Och tro det eller ej: det var djuren som räddade mig från en djup depression, från en patologisk sorg.

Det vore hyckleri om jag inte sa att det är tack vare denna ”nästan-terapi” som jag också mår bättre och är mindre ledsen när jag minns att jag är hörselskadad. Jag hatar den där ”nästan-frasen”, men det är sant och jag kommer snart att bli permanent döv. De enda 30 % som jag har kvar kommer att försvinna. Jag vet. Men vet ni, med dem behöver man inte höra eller tala. Förstår ni? 

Att jag är här idag är tack vare dem.

Det är oerhört känslomässigt påfrestande att veta att ett djur lider och inte kunna hjälpa. Och folk förstår inte att det beror på att JAG INTE KAN HJÄLPA. Att säga ”jag kan inte” krossar mitt hjärta, berövar mig sömnen, får mig att känna att jag har misslyckats – att jag har ÖVERGIVIT det – även om jag inte har gjort det.

Vet ni hur svårt det är?

Och det finns smärtor som stannar kvar för alltid. Ångesten över att förlora en liten som jag ammar, efter dagar i sträck av försök att rädda den, är outhärdlig. Det är skuggor som STANNAR KVAR. 

Döden av vilket djur som helst, även när allt har gjorts, även när jag kämpar till sista andetaget, förstör oss lite inombords.

Det är inte bara sorgen över ett liv som går förlorat – det är skuldkänslorna, frustrationen, känslan av maktlöshet som stannar kvar.

Och när måste jag avliva ett djur? Jag gör det bara när smärtan överväger livet. Idag minns jag var och en av dem som redan har gått bort. Och jag var ALLTID med dem. De flög inte iväg ensamma. Jag var där. Lyckligtvis var det inte så många. Men det var tillräckligt många. Det var LIV. 

Allt är så svårt. Det är svårt att hantera och också att smälta. 

Och när folk säger till mig:

 ”Du måste ta emot, du måste göra något...”

Sanningen är att jag redan gör allt jag kan. Har ni tänkt på det?

Och det finns något jag måste säga utan rädsla:

Gatuhundar är ALLAS ansvar!

När ett djur korsar vår väg är det ”vårt” också.

Att vänta på att en förening, ett djurhem eller ”någon” ska lösa problemet är det enklaste. Men det är inte RÄTT. ALLA KAN HJÄLPA TILL.

Det är lättare att skjuta ansvaret på andra. Det är sant. 

Men förändringen sker när vi slutar vänta på ”hjältarna”... och bestämmer oss för att bli EN.

Jag vet också att det finns människor som känner mig, som stöder detta projekt och som älskar det lika mycket som jag. Och jag vet att de hjälper till så fort de kan – genom solidariska handlingar, genom att dela, genom donationer. 

💸 Donationerna från människor som tror på detta uppdrag, hur små de än är, är det som håller detta projekt vid liv.

Och snälla, förstå också: jag får dussintals meddelanden och kommentarer varje dag.

Jag hinner inte läsa eller svara på allt. Det beror inte på bristande vilja – utan på brist på tid.

💛 Tack, från djupet av mitt hjärta, till alla som tror på detta ärliga, värdiga och kärleksfulla projekt.

Tack till alla som stöder, delar, förstår, donerar och är närvarande – på alla möjliga sätt.

💌 För donationer: 

MBWAY: 938067057; 

NIB: PT50004587194032360549466; 

IBAN (Revolut): LT543250056754181505; 

PayPal: https://www.paypal.me/martaavo?locale.x=pt_PT 

💌 För donationer i form av varor: 

Avmaskningsmedel: Advocate, AdTab eller Credelio (hundar och katter), Milbemax (valpar och vuxna), Strongid (valpar), Frontline i sprayform; 

Kattströ. Foder. Patéer. Skydd. Soppåsar. Kompresser. Blöjor. 

Det finns så mycket ni kan bidra med, om ni vill. Om ni önskar det: skicka ett privat meddelande så att det blir enklare att ordna. 

Med kärlek,

Marta Avó – Avó e Patinhas.