Barbarának hívnak és augusztusban betöltöttem az 53. évemet. Tragikus életutam legfájdalmasabb pillanata volt, amikor 2000 szeptember 6-án elveszítettem a 20 hónapos kisfiamat, aki egy műtéti beavatkozás következtében, a kezeim között vérzett el egy magyar klinikán. 12 évvel később, az utána született kisfiamnál, csontrákot diagnosztizáltak.

Kegyetlen éveket csináltunk végig.

Két gyermekem van jelenleg, akik felnőttek.

A sok megélt fájdalom hatására a házasságom tönkrement, mivel a gyász szétválasztott minket a férjemmel, akivel a kulturánk, és az országunk, vallásunk is eltérő volt.

5 évvel ezelőtt megismertem az új páromat, akivel 4. éve élünk együtt. Neki nincs gyermeke.

3 évvel ezelőtt, amikor 50 éves voltam belevágtunk egy lombik programba, mert nagyon szerettünk volna egy kisbabát, és én rettenetesen vágyom egy boldog, sikeres várandósságra és egészséges kisbabára. Sajnos az életkorom miatt sem Magyarországon, sem a környező Brno-ban, Pozsonyban sem fogadtak már, gyakorlatilag csak Cyprusra mehettünk, annak a török részére. 5 donoros lombikprogramot csináltunk végig, ahol szinte minden megtakarításunk elfogyott. Az elsőnél ikerterhes lettem, de sajnos másfél hónappal később elvetéltem. Ezt követően két ún. kémiai terhességem volt, kettőnél pedig el sem indult a beágyazódás folyamata.

Szerettem volna egy precízebb, professzionálisabb lombikcentrumba kerülni, ahol még fogadnak ebben az életkorban is, így ajánlással jutottam el Dr Robert Kiltz klinikájára, az amerikai Syracuse-ba. Jelenleg 4 lombikon vagyunk túl ott is, amelyből az utolsó majdnem sikerült. Ismét, ahogy korábban is, elindult a terhesség, de elhalt. (Üres petezsák szindróma a neve) Jelenleg az 5. kinti beavatkozásra készülünk, de teljesen eladósodtunk az eddigi procedúra és a donor petesejtek megvásárlása miatt, amelynek darabja 500 usd. eddig 20 darabot vettünk, amelyből 10 embrió készült, és beültetésenként 2-t használtunk fel. Jelenleg a kiutazási költségek, repülőjegyek, és a gyógyszerek, vizsgálatok költségei is nagy megterhelést jelentenek a családunknak, pedig nagyon szeretnék még néhány próbálkozáson részt venni és alig várom, hogy egy kisbabát a karjaimban tartsak. Ehhez mindent megteszek, amit az orvosaim javasoltak, így például teljesen karbantartom a diabéteszemet diétával és gyógyszerekkel, életmódot váltottam, lefogytam stb.

Minden álmom jelenleg egy boldog anyaszerep. Kérem, ha ebben segítenének, támogassák céljainkat! Minden apró segítségért is hálás vagyok nagyon!

Hej, jag heter Barbara.

Vår sanna smärtsamma historia började efter att min andra son, Nail, diagnostiserades med leukemi. Han var bara 14 månader gammal. Han föddes mycket överviktig, eftersom ingen diagnostiserade mig med graviditetsdiabetes. Han vägde 5280 gram och var 59 centimeter lång, och läkaren på sjukhuset gav mig inte tillstånd till kejsarsnitt. Jag grät och bönföll honom, men jag var tvungen att föda honom på naturlig väg. Detta var den första stora medicinska felbehandlingen i vårt liv.

Nail svarade bra på den onkologiska behandlingen, men eftersom de för sent upptäckte att han hade leukemi hade han metastaser i höger öra. Efter 6 månaders kemoterapi beslutade läkarna att göra en operation i örat. Han var 20 månader gammal. Efter en operation på akutmottagningen, på ett sjukhus för vuxna, avled han i min arm, eftersom han förlorade för mycket blod under operationen. Det andra stora medicinska felet kostade honom livet. Kirurgen trodde att det inte rörde sig om cancer utan bara om en infektion och stängde inte såret och placerade inte ut någon shunt. Han sydde inte såret för att dränera var, men det var en blödande tumör. Det fanns ingen läkare bredvid oss i patientrummet, så jag ropade förgäves på hjälp. Hans sista ord var: "Mamma." En del av mig dog också den dagen tillsammans med honom.

Året därpå fick jag min tredje son, Rinat, vars namn betyder återfödelse. Jag kunde inte leva lyckligt med graviditet och förlossning, jag var djupt deprimerad och under 7 år bara grät och grät jag. 12 år senare, 2012, på samma dag som min son Nail, fick min tredje son Rinat diagnosen bencancer (osteosarkom). Denna svarta dag var den 20 mars. Min första tanke var att vi alla fyra - eftersom vi också hade ett sju år äldre barn som hette Gengis - skulle sätta oss i en bil och krocka med en lastbil och dö tillsammans. Jag sa till mig själv: Jag kan inte göra om det här.

Men Rinat kom till mig och sa till mig: Mamma, jag vill inte dö. Och han grät. I det ögonblicket visste jag att jag skulle kämpa för hans liv som en lejonmamma och vara vid hans sida till min sista blodsdroppe. Vi hade inga pengar eftersom vi bor i Östeuropa, nära (gränsen till) Österrike, där lönerna är mycket låga. Nu är genomsnittslönen mindre än 800 euro i månaden. Jag hade en stark tro på att jag skulle samla in pengar för att behandla honom om jag var tvungen, men jag skulle ta honom till ett civiliserat land för att behandlas. Det var vad som hände. Till slut, i England, i London, fick han kemoterapibehandling och en lyckad operation, där han räddade sitt ben, men han har en metallprotes i vänster ben. En metallstång är inopererad från höften till fotleden. Jag tillbringade ett år på sjukhuset med honom.

Nu är Rinat 23 år gammal och har kommit in på universitetet i Nederländerna (Arnheim), och jag har betalat skolavgiften och rumshyran för honom i ett år nu. Han påbörjar sin kommunikationsutbildning i september. Han är mycket smart och viktigast av allt, han lever!

Min äldste son, Gengis, som nu är 30 år, har aldrig kunnat hantera sin brors död. Han har en allvarlig borderline personlighetsstörning och autism, han bor i samma hus som jag och jag försörjer honom. Han kan inte arbeta på grund av sina psykiska problem och panikattacker, så jag ger honom småjobb i mitt företag. Jag arbetar som coach och hjälper människor att ta sig ur misshandelsförhållanden.

Under tragedierna bröt mitt äktenskap med min man samman eftersom han var muslim och jag är kristen, och sorgen höll oss isär. Vi var båda fulla av smärta, vi hade ingen energi för varandra. Han hade också psykiska problem och förlorade sitt jobb.

I nästan 20 år arbetade jag med döende barn och deras familjer på ett barnhospice. Det var så jag ångrade mig, för jag kunde aldrig förlåta mig själv för att jag inte hade kunnat skydda min son från döden. Efter 20 år var jag väldigt trött på att vara omgiven av döende barn.

Jag skilde mig, flyttade och började ett nytt liv, helt från början. Mina barn kom efter mig. Jag har arbetat som coach sedan 2018.

Jag arbetade 12-14 timmar om dagen för att betala för allt och för att hjälpa mina barn.

År 2020 träffade jag min nuvarande partner, Joseph, som är 17 år yngre än jag. Han är tystlåten och blygsam och arbetar som revisor. Jag hade aldrig fått så mycket kärlek från någon, känslan av att jag var viktig och att någon kramade om mig varje dag var ny för mig. Han har inga barn.

Han är den mest underbara mannen förutom mina barn, som Gud har sänt in i mitt liv. Det kändes som om jag hade en chans till ett nytt liv med honom. Vi bestämde oss för att bilda familj och skaffa barn. Tyvärr var jag nästan 50 år gammal vid den tidpunkten, så mitt eget ägg var inte lämpligt för barnafödande, så vi påbörjade IVF med ett donerat ägg. I Ungern tillåter inte staten IVF-program för personer över 42 år. Vi kunde bara köpa de flesta mediciner, droger utan statliga subventioner. I Europa finns det inte många alternativ för IVF-behandling över 50 år, och vår tid håller på att rinna ut. Vi hamnade i den turkiska delen av Cyperns huvudstad (Nicosia). Där gjorde vi 5 IVF-behandlingar på 2 år och pengarna tog slut, trots att vi båda arbetade 16 timmar om dagen. Vi hade ett missfall (6 veckor), 2 kemiska graviditeter och två gånger fastnade det inte alls. Det gjordes aldrig några genetiska tester. Ingen ger oss förslag på hur vi ska lyckas bättre med IVF. Den sista IVF:n gjordes på Cypern i april 2023 och jag trodde verkligen att det skulle fungera. Tyvärr fanns det inget ordentligt medicinskt stöd, och vi pratade inte ens med läkaren. Det görs 20 IVF:er per dag, och det är en eller två läkare som gör det.

Eftersom födelsedatumet skulle ha varit min änglason Nailkas födelsedag såg jag det som ett himmelskt tecken. Jag var beräknad att föda den 3 januari 2024. Detta betydde mycket för mig. Han föddes den 3 januari 1999 och dog den 6 september 2000.

Tyvärr misslyckades IVF igen. Jag kollapsade fullständigt.

Jag började titta på en amerikansk läkares, Dr. Robert Kiltz, YouTube-kanal varje dag. Jag skrev ett brev till honom och han svarade. Jag kände att jag inte kunde ge upp än. Jag vet att vi kommer att vara i goda, omtänksamma och kärleksfulla händer på CNY's. För första gången i våra liv känner vi att vi får riktig hjälp och vård med IVF-programmet. Mer än något annat vill jag ha en lycklig och lugn graviditet och bli mamma igen, och min partner Joseph vill bli pappa för första gången i sitt liv.

Vi har fått tillbaka hoppet, som har vuxit till tro, och tack för att ni finns där och håller modet uppe i oss.

Jag skrev en bok till minne av min lille änglason. Jag kunde inte ge ut boken - jag vet inte hur man säljer på Amazon och jag har inte pengar till marknadsföring, men jag skickar den gärna till dig på engelska, om du vill läsa vår historia.

Jag tror att solen kommer att le mot oss och att vi äntligen kommer att bli lyckliga tillsammans. Jag drömmer ofta om mina små tvillingar, en pojke och en liten flicka... Jag hoppas att denna dröm kommer att bli sann en dag och att mitt öde kommer att uppfyllas.

I USA, på CNY-kliniken i Syracuse, hade vi fyra misslyckade överföringar, vi kommer att ha den sista om några dagar och vi måste göra nya embryon med en äggdonator och betala proceduren och försöka igen. För mig är kostnaden för att resa och stanna i USA för mycket nu, för med 9 IVF-försök (FROZEN EMBYO TRANSFER) på 3 år hittills har jag helt skuldsatt mig själv. Jag vill verkligen äntligen få hålla det här barnet i mina armar. Snälla hjälp mig att lyckas med mitt 10:e och, om nödvändigt, efterföljande IVF-program. Jag har ofta inte pengar till de extra rekommenderade medicinerna och behandlingarna. Jag är tacksam för all hjälp!

Jag skulle vilja använda pengarna till kostnaderna för donatorägget och IVF-behandlingen, som är cirka 16 000 euro, plus rekommenderade tester, mediciner och flygbiljetter, boende för regelbundna avgångar, totalt mer än 20 000 euro.