Jag heter Barbara och fyllde 53 år i augusti. Det mest smärtsamma ögonblicket i mitt tragiska liv var när jag den 6 september 2000 förlorade min 20 månader gamla lille son, som förblödde i mina armar på en ungersk klinik till följd av ett kirurgiskt ingrepp. 12 år senare diagnostiserades min lille son, som föddes efter det, med bencancer.

Vi gick igenom några grymma år.

Jag har för närvarande två barn som är vuxna.

All den smärta jag upplevt ledde till att mitt äktenskap gick i kras, eftersom sorgen skiljde mig och min man åt, som hade en annan kultur, ett annat land och en annan religion än jag.

För fem år sedan träffade jag min nya partner, som jag har bott tillsammans med i fyra år. Han har inga barn.

För tre år sedan, när jag var 50 år, påbörjade vi en IVF-behandling, eftersom vi verkligen ville ha ett barn och jag längtar oerhört efter en lycklig, lyckad graviditet och ett friskt barn. Tyvärr tog de inte emot oss på grund av min ålder, varken i Ungern eller i de närliggande städerna Brno och Bratislava, så vi kunde i praktiken bara åka till Cypern, till den turkiska delen. Vi genomgick fem IVF-behandlingar med donator, vilket tog slut på nästan alla våra besparingar. Vid det första försöket blev jag gravid med tvillingar, men tyvärr fick jag missfall en och en halv månad senare. Därefter hade jag två så kallade kemiska graviditeter, och vid två tillfällen kom inte ens implantationsprocessen igång.

Jag ville gå till en mer precis och professionell IVF-klinik, där de fortfarande tar emot patienter i min ålder, så på rekommendation kom jag till Dr Robert Kiltz klinik i Syracuse i USA. Vi har nu genomgått fyra IVF-behandlingar där också, varav den sista nästan lyckades. Återigen, precis som tidigare, kom graviditeten igång, men den avbröts. (Det kallas tom äggstockssyndrom.) För närvarande förbereder vi oss för den femte behandlingen utomlands, men vi är helt skuldsatta på grund av den hittillsvarande behandlingen och inköpet av donerade ägg, som kostar 500 USD styck. Hittills har vi köpt 20 stycken, varav 10 embryon skapades, och vi använde två per insättning. Just nu är resekostnaderna, flygbiljetterna samt kostnaderna för mediciner och undersökningar en stor belastning för vår familj, men jag skulle verkligen vilja göra några försök till och längtar efter att få hålla en liten bebis i mina armar. För detta gör jag allt som mina läkare har rekommenderat, till exempel håller jag min diabetes helt under kontroll med kost och mediciner, jag har ändrat min livsstil, gått ner i vikt osv.

Allt jag drömmer om just nu är att bli en lycklig mamma. Snälla, om ni kan hjälpa till med detta, stöd våra mål! Jag är mycket tacksam för varje liten hjälp!

Hej, jag heter Barbara.

Vår verkliga smärtsamma historia började efter att min andra son, Nail, fick diagnosen leukemi. Han var bara 14 månader gammal. Han föddes kraftigt överviktig, eftersom ingen hade diagnostiserat mig med graviditetsdiabetes. Han vägde 5280 gram och var 59 centimeter lång, och läkaren på sjukhuset gav mig inte tillstånd till kejsarsnitt. Jag grät och bad honom, men jag var tvungen att föda honom på naturlig väg. Detta var den första stora medicinska felbehandlingen i vårt liv.

Nail svarade bra på cancerbehandlingen, men eftersom man upptäckte för sent att han hade leukemi hade han redan fått metastaser i höger öra. Efter sex månaders kemoterapi beslutade läkarna att operera hans öra. Han var 20 månader gammal. Efter en operation på akutmottagningen på ett vuxensjukhus avled han i mina armar, eftersom han förlorat för mycket blod under operationen. Det andra stora fall av vårdslöshet kostade honom livet. Kirurgen trodde att det inte var cancer, utan bara en infektion, och sydde inte ihop såret och satte inte in någon dränage. Han sydde inte ihop såret för att dränera var, men det var en blödande tumör. Det fanns ingen läkare bredvid oss i patientrummet, så jag ropade förgäves på hjälp. Hans sista ord var: ”Mamma.” En del av mig dog också den dagen tillsammans med honom.

Året därpå fick jag min tredje son, Rinat, vars namn betyder återfödelse. Jag kunde inte njuta av graviditeten och förlossningen, jag var djupt deprimerad och i sju år grät jag bara och grät. 12 år senare, 2012, samma dag som min son Nail, fick min tredje son, Rinat, diagnosen bencancer (osteosarkom). Denna svarta dag var den 20 mars. Min första tanke var att vi alla fyra – eftersom vi också hade ett barn som var sju år äldre, som hette Gengis – skulle sätta oss i bilen och köra in i en lastbil och dö tillsammans. Jag sa till mig själv: Jag orkar inte gå igenom detta igen.

Men Rinat kom till mig och sa: Mamma, jag vill inte dö. Och grät. I det ögonblicket visste jag att jag skulle kämpa för hans liv som en lejonmamma och vara vid hans sida till sista blodsdroppen. Vi hade inga pengar eftersom vi bor i Östeuropa, nära (gränsen till) Österrike, där lönerna är mycket låga. Nu är genomsnittslönen mindre än 800 euro i månaden. Jag hade en enorm övertygelse om att jag skulle samla ihop pengarna för att behandla honom om jag var tvungen, men jag skulle ta honom till ett civiliserat land för att få behandling. Det var precis vad som hände. Till slut, i England, i London, fick han kemoterapi och genomgick en lyckad operation där man räddade hans ben, men han har en metallprotes i vänster ben. En metallstång är implanterad från höften till fotleden. Jag tillbringade ett år på sjukhuset med honom.

Nu är Rinat 23 år gammal och har antagits till universitetet i Nederländerna (Arnhem), och jag har betalat hans studieavgifter och hyra i ett år nu. Han började sin kommunikationsutbildning i september förra året. Han är mycket smart och, viktigast av allt, han lever!

Min äldste son, Gengis, som nu är 30 år, har aldrig kunnat hantera sin brors död. Han har en allvarlig borderline-personlighetsstörning och autism, han bor i samma hus som jag och jag försörjer honom. Han kan inte arbeta på grund av sina psykiska problem och panikattacker, så jag ger honom små uppgifter i mitt företag. Jag arbetar som coach och hjälper människor att återhämta sig från misshandelsrelationer.

Under dessa tragiska händelser gick mitt äktenskap med min man i kras eftersom han var muslim och jag är kristen, och sorgen höll oss åtskilda. Vi var båda fyllda av smärta och hade ingen energi för varandra. Han hade också psykiska problem och förlorade sitt jobb.

Jag tillbringade nästan 20 år med att arbeta med döende barn och deras familjer på barnhospice. Det var så jag gjorde bot, eftersom jag aldrig kunde förlåta mig själv för att jag inte kunde skydda min son från döden. Efter 20 år var jag väldigt trött på att vara omgiven av döende barn.

Jag skilde mig, flyttade och började ett nytt liv, helt från grunden. Mina barn följde efter mig. Jag har arbetat som coach sedan 2018.

Jag arbetade 12–14 timmar om dagen för att betala för allt och hjälpa mina barn.

År 2020 träffade jag min nuvarande partner, Joseph, som är 17 år yngre än jag. Han är tyst och blygsam och arbetar som revisor. Jag hade aldrig fått så mycket kärlek från någon, känslan av att jag var viktig och att någon kramade mig varje dag var ny för mig. Han har inga barn.

Han är den underbaraste mannen förutom mina barn, som Gud har skickat in i mitt liv. Jag kände att jag hade en chans till ett nytt liv med honom. Vi bestämde oss för att bilda familj och skaffa barn. Tyvärr var jag nästan 50 år gammal vid den tiden, så mina egna ägg var inte lämpliga för att få barn, så vi började med IVF med ett donatorägg. I Ungern tillåter staten inte IVF-program för personer över 42 år. Vi kunde bara köpa de flesta medicinerna utan statliga bidrag. I Europa finns det inte många alternativ för IVF-behandling för personer över 50 år, och vår tid börjar ta slut. Vi hamnade i den turkiska delen av Cyperns huvudstad (Nicosia). Vi genomgick 5 IVF-behandlingar där under 2 år, och pengarna tog slut, trots att vi båda arbetade 16 timmar om dagen. Vi hade ett missfall (6 veckor), 2 kemiska graviditeter, och två gånger fastnade det inte alls. Det gjordes aldrig någon genetisk testning. Ingen ger oss förslag på hur vi kan få bättre resultat med IVF. Den sista IVF-behandlingen var på Cypern i april 2023 och jag trodde verkligen att det skulle fungera. Tyvärr fanns det inget ordentligt medicinskt stöd, och vi pratade inte ens med läkaren. Det görs 20 IVF-behandlingar om dagen, som sköts av en eller två läkare.

Eftersom födelsedagen skulle ha varit min ängelsons, Nailkas, födelsedag, betraktade jag det som ett himmelskt tecken. Jag var beräknad att föda den 3 januari 2024. Detta betydde mycket för mig. Han föddes den 3 januari 1999 och dog den 6 september 2000.

Tyvärr misslyckades IVF-behandlingen igen. Jag bröt ihop helt.

Jag började titta på den amerikanske läkaren Dr Robert Kiltz YouTube-kanal varje dag. Jag skrev ett brev till honom och han svarade. Jag kände att jag inte kunde ge upp ännu. Jag vet att vi kommer att vara i goda, omtänksamma och kärleksfulla händer hos CNY. För första gången i våra liv känner vi att vi får verklig hjälp och omsorg med IVF-programmet. Mer än något annat vill jag ha en lycklig och fridfull graviditet och bli mamma igen, och att min partner, Joseph, ska bli pappa för första gången i sitt liv.

Vi har hopp igen, vilket har vuxit till tro, och tack för att ni finns där och håller andan vid liv inom oss.

Jag har skrivit en bok till minne av min lilla ängel till son. Jag kunde inte ge ut boken – jag vet inte hur man säljer på Amazon och har inte pengar till marknadsföring, men jag skickar gärna boken till dig på engelska om du vill läsa vår historia.

Jag tror att solen kommer att le mot oss och att vi äntligen kommer att bli lyckliga tillsammans. Jag drömmer ofta om mina små tvillingar, en pojke och en liten flicka... Jag hoppas att denna dröm kommer att gå i uppfyllelse en dag och att mitt öde kommer att fullbordas.

I USA, på CNY-kliniken i Syracuse, har vi haft fyra misslyckade överföringar. Vi ska göra den sista om några dagar och vi måste skapa nya embryon med en äggdonator, betala för ingreppet och försöka igen. För mig är kostnaden för resan och vistelsen i USA för hög just nu, eftersom jag har skuldsatt mig helt efter nio IVF-försök (överföring av frysta embryon) under de senaste tre åren. Jag vill verkligen äntligen få hålla detta barn i mina armar. Snälla, hjälp mig att lyckas med mitt tionde och, om nödvändigt, efterföljande IVF-program. Jag har ofta inte råd med de extra rekommenderade medicinerna och behandlingarna. Jag är tacksam för all hjälp!

Jag skulle vilja använda pengarna till kostnaderna för donerade ägg och IVF-proceduren, vilket uppgår till cirka 16 000 euro, samt till rekommenderade tester, mediciner och flygbiljetter, boende för regelbundna resor, totalt mer än 20 000 euro.