Smärtpatienter erkänns inte inom sjukvården.

Det är tillräckligt svårt för smärtpatienter att de inte får någon behandling i Österrike, och detta trots att Österrike flera gånger har uppmanats att göra mer för smärtpatienter.

Det österrikiska socialsystemet hindrar också smärtpatienter från att söka behandling utomlands genom att inte betrakta dem som funktionshindrade, trots att deras smärta begränsar dem mer än andra redan erkända funktionshinder.

Som smärtpatient har man mycket sällan en smärtfri period då man kan sköta sitt eget hushåll och behöver därför oftast hjälp av hemhjälp och vårdpersonal eller av släktingar.

Det som för friska människor är en liten utmaning är för smärtpatienter en odyssé med osäkert utfall. En tur till affären blir en maraton och det rinner inte bara svett, utan kräver också en viloperiod efter denna egentligen korta aktivitet, som till och med märks i form av flera dagars smärta.

Ofta är det så ansträngande att stå vid spisen i 15 minuter att en kort vilopaus för den drabbade gör att pizzan i ugnen bränns vid eller att riset bränns fast i pannan.

Ur PVA:s, ÖGK:s och AMS:s synvinkel klassificeras dessa personer ändå som arbetsföra, eftersom smärtan inte är synlig och sjukdomen inte erkänns som en allvarlig funktionsnedsättning.

Det är ytterst sällsynt med dagar då en smärtpatient nästan inte har några smärtor alls, och under denna tid ska patienten inte kunna sköta sina hushållssysslor eller helt enkelt njuta av den smärtfria tiden – NEJ, lagstiftaren föreskriver att smärtpatienten ska utföra ett yrkesarbete under denna tid. Det spelar ingen roll för lagstiftaren att dessa dagar inte är förutsägbara eller följer någon viss regelbundenhet.

Varje smärtpatient måste räkna med att han inte kan sova på natten när han har smärtor och redan har missat flera tider hos offentliga institutioner eller myndigheter eftersom han först har kunnat somna tidigt på morgonen, eller har varit vaken i flera dagar utan att ha fått en enda minuts sömn, vilket leder till svaghetsanfall och olyckor i hemmet.

De utskrivna opiaterna fungerar endast när smärtan är något mindre, och vid stark smärta försöker de drabbade ofta att få bort smärtan genom att ligga stilla, vilket i de flesta fall inte är framgångsrikt och den drabbade plågas av smärtan i timmar.

Eftersom smärtpatienten har mött så mycket oförståelse från medicinens sida drar sig patienten också alltmer tillbaka från samhället och hälso- och sjukvården, eftersom det inte finns några långvariga och effektiva behandlingar som lindrar hans lidande.

Smärtpatienten lämnas åt sitt öde och sina smärtor.

Jag samlar in pengar för rättsliga åtgärder mot statens godtycke att lämna dessa människor ensamma och beröva dem deras livsgrund genom att inte erkänna dem. Ett prejudicerande fall skulle kunna leda till förändringar i systemet och äntligen göra det möjligt för drabbade att söka behandling utomlands, där kraven på en omfattande smärtbehandling har genomförts.

Det handlar också om att staten ska stå för kostnaderna för dessa behandlingar eller ersätta patienterna för statens passivitet så att dessa behandlingar kan finansieras.

En personlig erfarenhetsberättelse om denna situation i Österrike hittar du via länken