Jag trodde inte att jag någonsin skulle behöva göra det, men nu är vi här...

Jag är en 29-årig ensamstående mamma i ekonomiska svårigheter. Orden är där, låt mig nu förklara hur jag hamnade här.

Den främsta orsaken till mina ekonomiska problem är att jag alltid har velat sätta min familjs lycka framför allt annat, även om det innebar att jag måste beröva mig själv något för att göra dem nöjda. Men jag har nått ett stadium där detta har försatt mig i sådana svårigheter att jag inte kan sova på nätterna, min mage vänder sig varje dag vid tanken på att kronofogden knackar på min dörr... Jag har mörka tankar varje dag och ibland kan inte ens mina tre barn få dem ur mitt huvud trots att jag skulle ge vad som helst för dem. Men jag intalar mig själv att det skulle vara lättare för mig, att jag inte vill att mina barn ska leva det här livet. Jag vill bygga en framtid för dem men jag kan inte, mina tårar har en bitter smak, jag vet inte vad jag ska göra längre.

Så här är en sista flaska i havet, jag ber aldrig någon om något men jag har inte längre något val. Om jag vill se mina barn växa upp måste jag be om hjälp, för om jag inte gör det kommer jag inte att klara det.

Till alla er som läser detta meddelande, även en liten donation skulle ta en enorm vikt från mitt hjärta och jag skulle vara tacksam för livet. Jag vet att det bara är ord, men det är allt jag har idag, evig tacksamhet för er.

Tack från en mamma i mörkret som hoppas på att få se en gnista av hopp.