Jag trodde aldrig att det skulle sluta så här. Inte så här.

När jag var 22 trodde jag att jag skulle ha tagit mig samman nu. Jag trodde att jag skulle ha en plan. Men nu, med en ryggsäck full av kläder jag inte ens behöver och ingenstans att ta vägen, vet jag inte ens vad planen är. Mina föräldrar sparkade ut mig i morse, deras ord var kalla och slutgiltiga, som en dörr som slogs igen i ansiktet på mig.

"Ut med dig", sa pappa med stenhård röst. "Du är inget barn längre. Ta reda på det."

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte hur jag skulle slå tillbaka. Jag stod bara där, avdomnad, medan de såg mig gå - som om de såg en främling gå sin väg. Som om jag inte spelade någon roll.

Jag funderade på att ringa någon - kanske någon av mina gamla vänner - men vem skulle vilja hjälpa någon som jag? Jag har inte hållit kontakten med någon sedan gymnasiet. De har alla gått vidare, vuxit upp, tänkt ut sina liv. Jag kan knappt behålla ett jobb, än mindre hitta någonstans att bo.

Jag försökte gå och tänkte att jag kanske kunde hitta ett sätt att klara mig genom dagen. Solen är fortfarande uppe, men det känns redan som om den håller på att gå ner. Gatorna är tomma, folk rusar förbi och det känns som om jag är osynlig. Min mage knorrar, men jag har inte en enda dollar. Inte ens en liten slant.

Jag funderade på att åka hem, men jag vet att jag inte kan. De har gjort klart att jag inte är välkommen. Och jag vet inte vad som är värst - att bli utsparkad eller att veta att jag inte ens är saknad.

Jag hittade en bänk i parken. Det är kallt nu, och bänken är hårdare än jag trodde. Jag drar upp knäna för att försöka hålla värmen, men ingenting fungerar. Hungern gnager i mig, men mer än så är det ensamheten. Det känns som om jag sjunker, som om jag försvinner.

Jag blundar för en sekund, bara för att fly. Men det kan jag inte. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Vart ska jag ta vägen? Vem kommer att bry sig?

Det enda jag vet säkert är att det inte finns någon väg tillbaka. Jag har förstört allt. Och nu är det bara jag och den här tomma staden.