Jag trodde aldrig att det skulle sluta så här. Inte på det här sättet.

Vid 22 års ålder trodde jag att jag skulle ha ordning på mitt liv vid det här laget. Jag trodde att jag skulle ha en plan. Men nu, med en ryggsäck full av kläder jag inte ens behöver och ingenstans att ta vägen, vet jag inte ens vad planen är. Mina föräldrar sparkade ut mig i morse, deras ord var kalla och definitiva, som en dörr som smälldes igen framför näsan på mig.

”Stick”, sa min pappa med stenhård röst. ”Du är inte ett barn längre. Ta reda på det själv.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte hur jag skulle bråka tillbaka. Jag stod bara där, bedövad, medan de såg på när jag gick – som om de såg en främling gå iväg. Som om jag inte betydde någonting.

Jag funderade på att ringa någon – kanske en av mina gamla vänner – men vem skulle vilja hjälpa någon som mig? Jag har inte hållit kontakten med någon sedan gymnasiet. De har alla gått vidare, vuxit upp, fått ordning på sina liv. Jag kan knappt behålla ett jobb, än mindre hitta någonstans att bo.

Jag försökte gå, i tron att jag kanske kunde hitta ett sätt att klara mig igenom dagen. Solen är fortfarande uppe, men det känns redan som om den går ner över mig. Gatorna är tomma, folk rusar förbi, och jag känner mig osynlig. Min mage kurrar, men jag har inte en enda dollar. Inte ens småpengar.

Jag funderade på att åka hem, men jag vet att jag inte kan. De gjorde klart att jag inte är välkommen. Och jag vet inte vad som är värst – att bli utkastad, eller att veta att ingen ens saknar mig.

Jag hittade en bänk i parken. Det är kallt nu, och bänken är hårdare än jag trodde. Jag drar upp knäna för att försöka hålla mig varm, men ingenting hjälper. Hungern gnager i mig, men mer än så är det ensamheten. Det känns som om jag sjunker, som om jag försvinner.

Jag blundar en sekund, bara för att fly från det. Men jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Vart ska jag ta vägen? Vem kommer att bry sig?

Det enda jag vet med säkerhet är att det inte finns någon väg tillbaka. Jag har förstört allt. Och nu är det bara jag och den här tomma staden.