De som känner mig vet att jag har gått igenom flera ganska svåra perioder, men genom att kämpa och ge allt har jag lyckats övervinna mina begränsningar. Nu befinner jag mig i en situation där alla mina tillgängliga vapen har slut på ammunition och jag orkar inte längre be om förskott och lån från människor som snart efteråt håller det emot mig, eller från arbetsgivare som suckar och frågar mig ”när ska du skaffa ett ordentligt jobb?” (gag).

Det är två veckor sedan jag grät, men innan dess var jag på väg att göra det. Sedan bestämde jag mig för att reagera. Många små bidrag är långt bättre än ett lån eller hjälp som man får höra talas om. Jag ber inte om mycket, 5, 10 euro. Jag måste klara mig till slutet av månaden eftersom jag i maj äntligen kommer att få två stora utbetalningar som jag kan använda för att

1) betala de fyra månaderna med obetald hyra som hänger över mig som ett Damoklessvärd

2) anordna en trevlig fest för att kunna tacka er alla.

De som känner mig vet hur många uppoffringar jag gör för att betala priset för de senaste årens överdrifter och sjukdom. Jag känner att jag har blivit en bättre människa, men precis vid mållinjen får denna oöverstigliga ekonomiska blockering (jag svär att jag har provat allt och för att kunna göra detta försäkrar jag er att det inte finns någon annan lösning än att sälja saker under pris som jag sedan troligen måste köpa tillbaka) mig att känna att alla ansträngningar har varit förgäves.

Jag återgäldar redan det goda jag har fått genom att hjälpa andra människor att övervinna sina egna svårigheter med råd som jag har lärt mig i praktiken, och jag lovar att anstränga mig ännu mer för att göra det så snart saker och ting börjar gå åt rätt håll (snart, verkligen snart, ljuset i slutet av tunneln är redan synligt).

Varje liten insats kan vara till stor hjälp. Jag har ett underskott på 80 euro, så jag måste komma över det beloppet för att börja se något och kunna köpa det nödvändiga för att äta och överleva till slutet av månaden.

Tack så mycket, jag älskar er.