När jag var på Bali arbetade jag som volontär hos organisationen Setulus Hati och vi åkte för att träffa Agus och hans pappa

Agus är en 10-årig pojke med både fysiska och neurologiska funktionsnedsättningar 

Fadern gör allt han kan för att ta hand om honom 

Mamman dog under förlossningen 

Pappan arbetar som bonde och försöker bara ta jobb som gör att han kan komma hem varje kväll, men när han står utan pengar och mat tvingas han ta vad som helst som erbjuds

Ibland händer det att han är borta från hemmet en eller två nätter och att Agus är ensam hemma 

Han äter inte 

Han dricker inte 

Han går inte på toaletten 

Ibland ramlar han till och med ur sängen och ligger kvar där, i regnet, och väntar på att pappa ska komma tillbaka och lägga honom på sängen igen 

När vi kom hem till dem visste jag vad som väntade mig, de hade berättat om sin historia 

Men ändå, efter att ha sett pappan le och efter att ha sett Agus le, brast jag ut i gråt som en idiot 

Jag gömde mig genast, för det kändes som en brist på respekt mot dem som lever ett så hårt liv och ändå lyckas le 

 Vi tog med oss ris, ägg och lite pengar 

Men det räcker inte! Uagliu, jag behöver er hjälp 

Jag vill att de åtminstone ska ha mat så att pappan kan stanna hemma utan att lämna Agus ensam 

Sedan är det mest ambitiösa projektet att skapa en ny inkomstkälla för pappan! Den där mannen är ett underverk med händerna, han är en riktig konstnär som kan skapa bisarra figurer ur en stock eller en stenblock 

Ska vi hjälpa honom?