Vintern är här.

Kall, tung och obarmhärtig. Den sortens vinter som tränger djupt ner i marken och in i benen.

Den för med sig långa nätter, iskalla vindar, fuktig luft och en tyst rädsla för hur de kommande månaderna kommer att se ut för dem som inte har någonting.

Och när vintern skärper sitt grepp här i Polen, vänder mina tankar återigen mot Ukraina.

I många år har vi samarbetat med härbärget i Tjerkasy – vi har tagit dit mat, filtar och medicin så ofta vi kunnat.

Men sedan kriget började har väldigt lite egentligen förändrats där.

Kanske bara en sak: världen har slutat prata om Ukraina.

Tystnaden har vuxit.

Men lidandet har inte gjort det.

Många av de människor som en gång arbetade med oss – vårdare, stallpersonal, volontärer – återvände till fronten.

De åkte tillbaka för att försvara sina hem.

Och med många av dem har vi tappat all kontakt.

Vi vet inte var de är.

Vi vet inte om de lever.

Nyligen hörde vi av Valery.

Valery arbetade med oss i nästan tio år.

Han hjälpte till att bygga våra allra första räddningscenter.

Han skrev och berättade att han satt i en skyttegrav.

Ibland lyckas han ringa sin familj.

Han sa att han saknar oss oerhört mycket.

Han skrev också att kriget både är på väg att ta slut och inte tar slut – och att han inte längre vet om livet någonsin kommer att återgå till det normala.

Han skickade mig ett foto på sig själv där han håller ett gevär.

Och sedan, efter en lång paus, skickade han ett till foto – den här gången med ett nyfött föl i famnen.

Han skrev:

”Ewa, se hur allt förändras. En gång, på Centaurus, höll jag ett nyfött föl i mina armar eftersom veterinären just hade kommit och modern var svag. Idag håller jag ett maskingevär och försvarar mitt land.”

Livet är enkelt.

Och outhärdligt komplicerat.

Och till detta Ukraina – till den plats där Valery befinner sig nu – åker vi igen.

Vi vill ta med mat till skyddsrummet i Tjerkasy.

Vi kommer att köpa den på den ukrainska sidan, eftersom det fortfarande är extremt svårt att transportera förnödenheter över gränsen.

Att handla lokalt gör det också möjligt för oss att köpa mer.

Så denna insamling är främst avsedd för mat.

Men nu när vintern redan är här samlar vi också in filtar, lakan, sängkläder och allt som kan hålla hundarna varma.

Om du kan skicka mat till vår adress – gör det gärna.

Om du kan donera även en liten summa så att vi kan köpa förnödenheter på plats – gör gärna det också.

Hundarna i Tjerkasy väntar.

Hundratals av dem.

Och de människor som tar hand om dem – modiga, utmattade, extraordinära människor – gör allt de kan med nästan ingenting.

Snälla, berätta för någon om Cherkasy.

Berätta för någon om djuren som blev kvar när världen slutade bry sig.

Berätta för någon om de människor som skyddar dem, även när deras egna liv faller samman.

För när denna insamling når sitt mål kommer vintern redan att ha slagit till.

Kall, hård, obarmhärtig.

Snälla – lämna inte dessa hundar ensamma.

Kriget kanske inte längre är på förstasidorna.

Men djuren är fortfarande kvar.

Och ingen talar för dem längre.

Cherkasy har tagit plats i våra hjärtan tack vare de människor som öppnade sina hjärtan för hundratals hundar och katter.

Vi tänker på dem varje dag. Hur de lever, hur de klarar sig, hur de håller ut.

Hjälp oss att fylla skåpbilen med mat, filtar och allt annat de behöver.

Följ med oss till Cherkasy.

Var där för dem när världen redan har vänt dem ryggen.

---------------------------------------------------------------------

Genomförs som en del av kampanjen ”Love Wisely”

Centaurus Foundation har arbetat för djurens räkning sedan 2006.

Vi är en ideell organisation.

Centaurus har räddat nästan 3 000 hästar – inklusive över 200 åsnor – tusentals hundar och katter samt många lantbruksdjur.

De lever alla tack vare människor som du.

Utan detta stöd skulle räddningsinsatserna inte vara möjliga.