Moooonia, Monika vakna! Upp med dig! Du har sovit tillräckligt länge. Nu räcker det! Kom tillbaka till oss!

Tillsammans kan vi åstadkomma mer!

Låt oss hjälpa Monika ut ur fångenskapen, låt oss hjälpa henne att bli frisk igen.

Vår älskade och enda dotter Monika på en vanlig arbetsdag på morgonen den 9 oktober 2024. hon gick glatt till jobbet.

Hon var mycket glad över att hon hade fått ett jobb inom sitt yrke efter att ha tagit examen från konstakademin.

Men hon skulle inte nå fram till jobbet, för på hennes livskarta fanns en vändpunkt - en tragisk trafikolycka - eller två i ett.

I ena stunden blev hon hastigt påkörd av ett fortkörande rådjur som sprang ut ur skogen på vägen och vägde över 200 kilo, och bråkdelen av en sekund senare blev hon frontalkrockad av ett fortkörande fordon som kom i motsatt riktning.

Monicas hjärta slutade slå. Hon satt fastklämd i bilen, medvetslös och utan livstecken. Brandmännen och läkarteamet som kom till platsen lyckades återställa cirkulationen efter flera minuters tappert återupplivningsarbete. De kunde inte tro det mirakel som hade inträffat.

Enligt deras åsikt är offer med sådana skador för alltid förlorade på olycksplatsen.

Efter att ha transporterats med LPR-helikopter till universitetssjukhuset i Opole genomgick Monika en rad komplicerade operationer, bland annat stabilisering av hennes krossade högra höft, ett brutet ben och framför allt en livräddande neurokirurgisk operation, eftersom Monikas huvud, som läkaren berättade för oss vid den första kontakten på intensivvårdsavdelningen, nästan hade slitits av. Hon hade brutna halskotor från C0 till C3, båda nackkotorna var förskjutna inåt, ryggmärgen var söndertrasad och hon hade många hematom, även i halspulsådern och i hypofysen (...). Hennes hjärna hade varit hypoxisk i flera minuter. Enligt läkarna var det bara den del av hjärnan som ansvarade för andningen som var i bästa skick. Det fanns berättigade farhågor om Monika skulle överleva natten efter operationen och om den svårt skadade ryggmärgen skulle kunna upprätthålla hennes vitala funktioner under en längre tid. Domen var att även om hon överlevde skulle hon inte kunna röra sin arm eller sitt ben, hon skulle inte längre ha någon kontakt eftersom en betydande del av hennes hjärna - frontal-, parietal-, temporal- och occipitalloberna (...) - hade dött till följd av den långvariga syrebrist.

Monika överlevde och lever. Det är ett mirakel. Sex veckor har nu gått sedan denna tragiska olycka. Vår dotter, som försvagats av en allvarlig ortopedisk operation, har vunnit många strider. Två gånger har hon jagat bort lunginflammation, två gånger har hon besegrat konjunktivit och andra septiska bakterier som försökte ta henne ifrån oss.

Vi har varit med henne varje dag sedan den 9 oktober 2024. Vi kör 300 kilometer från vårt hem till sjukhuset och tillbaka varje dag för att prata med Monia, sjunga för henne, spela hennes musik, massera hennes ansikte, stryka hennes sköra händer, händer och fötter, stimulera alla hennes sinnen och receptorer, stimulera hennes aktivitet, hennes önskan att återvända till vår värld. Läkarna ser på de uppkopplade monitorerna att deras vitala aktivitet ökar markant under våra besök. Detta ger oss hopp och styrka att agera.

Vi har våra första framgångar. Läkarna själva tittade misstroget på Monika i en vecka. Monika öppnar ögonen, reagerar på tid på dygnet, reagerar på ljus, har börjat vifta med ögonen, har börjat röra på munnen, gör egna unika ansikten, vrider huvudet lite från sida till sida, reagerar mycket starkt på minsta beröring genom att böja båda benen vid knäna, kan knyta handen ofrivilligt (...) och för inte så länge sedan skulle hon inte överleva, hon skulle inte ens blinka med ett ögonlock.

Vi försöker låta Monika delta i uppvakningsprogrammet för vuxna i hjärnkoma, eftersom Monika, som vi ännu inte har nämnt, är en vuxen, vacker 29-årig kvinna, en skamsen oskuld som nyligen var redo att bilda egen familj.

Vi har kontakt med ett antal vårdinrättningar och sjukhusavdelningar som erbjuder denna typ av behandling för komapatienter och som driver 12-månadersprogram. De är till exempel: "Budzik dla Dorosłych" i Warszawa, "Rehstab" i Limanowa, sjukhuset i Częstochowa, i Jastrzębie Zdrój, i Brzeg eller "Repty" i Tarnowskie Góry (...).

Tyvärr, överallt måste du vänta upp till 12 månader i kön för antagning, på varje plats 2,3 till 8 personer väntar framför Monika. I slutet av året saknar varje anläggning medel från den nationella hälsofonden för att subventionera behandlingen, och nya beslut om gränser kommer inte att fattas förrän i början av 2025. För Monika innebär dock varje dags försening av den yrkesinriktade rehabiliteringen en minskad chans att återvända till en värld av medvetna, någorlunda vältränade och friska människor.

Ett privat rehabiliteringsläger för Monika med professionell medicinsk vård från ett dagligt medicinskt team, neurorehabilitering, neurologi, musikterapi, hydroterapi etc. kostar cirka 15 000 PLN för en tvåveckorsvistelse på ett center. Månadskostnaden för att delta i ett privat rehabiliteringsprogram, som det som erbjuds av Budzik i Warszawa, är cirka 35 000 PLN per månad. Det har vi tyvärr inte råd med. Vi tror att knappast någon har råd med en sådan utgift, även om det är ett så viktigt mål i livet.

Jag, Monikas mamma, har redan sagt upp mig från mitt jobb för att kunna vara vid Monikas sida och stödja hennes läkningsprocess. I den situation vi befinner oss i skulle jag inte kunna ägna mig åt mitt arbete. Just nu är jag sjukskriven på grund av ett nervöst sammanbrott, men om några månader kommer jag att vara helt sjukskriven (...). Monikas pappa arbetar i en liten privat bilverkstad och hans inkomst räcker i dagsläget till arvoden, bensin för de dagliga resorna till och från Monikas lägenhet och till en blygsam matkostnad.

Monika har arbetat, så för tillfället har hon samlat på sig sjukpenning, men hon kan inte använda den själv, hon kan inte ta hand om sin egen välfärd, och vi, hennes föräldrar, vill inte och kan inte förfoga över hennes ekonomiska resurser för tillfället, åtminstone inte förrän domstolen utser oss till hennes förmyndare, och det tar tid (...).

I denna situation vänder vi oss till er, kära läsare, för att få ekonomisk hjälp, även om det är det minsta möjliga belopp som kan hjälpa Monika och hennes föräldrar i den första fasen av Monikas behandling, dvs. att säkerställa hennes vistelse på ett professionellt center för behandling av personer - uppvaknande vuxna i cerebral koma, eftersom sjukhuset i Opole, där hon för närvarande befinner sig, inte ser något berättigande för hennes behandling på intensivvårdsavdelningen eller på ortopedavdelningen eller någon annan sjukhusavdelning.

Om Monika, Gud förbjude, inte är berättigad till något av programmen eftersom hon måste uppfylla vissa medicinska kriterier, eller om hon fullföljer ett sådant 12-månadersprogram och det blir möjligt för henne att återvända hem, kommer vi att använda de insamlade pengarna för att anpassa hennes bostadsort till daglig verksamhet och rehabilitering och för att säkerställa professionell vård.

Ett stort tack på förhand för all hjälp, för vår räkning och särskilt för Monikas räkning!