Moooonia, Monika, vakna! Stig upp! Du har sovit tillräckligt länge. Nu räcker det! Kom tillbaka till oss!

Tillsammans kan vi åstadkomma mer!

Låt oss hjälpa Monika att ta sig ur fångenskapen, låt oss hjälpa henne att bli frisk igen.

Vår älskade och enda dotter Monika på en vanlig arbetsdag morgonen den 9 oktober 2024. Hon begav sig glatt på väg till jobbet. 

Hon var mycket glad över att ha fått ett jobb inom sitt yrke efter att ha avslutat konstakademin.

Men hon skulle aldrig nå arbetet, för på hennes livskarta inträffade en vändpunkt – en tragisk trafikolycka – eller till och med två i en.  

I ett ögonblick blev hon påkörd av ett vilt springande rådjur som med en vikt på över 200 kilo sprang ut från skogen på vägen, och en bråkdels sekund senare drabbades hon av en dödlig frontalkollision med en bil som kom i full fart från motsatt håll.

Monicas hjärta slutade slå. Hon satt fastklämd i bilen, medvetslös och utan några livstecken. Brandmännen och sjukvårdsteamet som anlände till olycksplatsen lyckades återställa cirkulationen efter flera minuters tappert återupplivningsarbete. De kunde själva knappt tro på det mirakel som hade inträffat.

Enligt deras uppfattning är offer med sådana skador omedelbart förlorade på olycksplatsen.

Efter transporten med LPR-helikoptern till universitetssjukhuset i Opole genomgick Monika en rad komplexa operationer, däribland stabilisering av hennes krossade högra höft, ett brutet ben och framför allt en livräddande neurokirurgisk operation, för, som läkaren sa till oss vid vårt första möte på intensivvårdsavdelningen, hade Monika nästan fått huvudet avskuret. Hon hade brutna halskotor från C0 till C3, båda bakhuvudskondylerna med inåtförskjutning, en skadad ryggmärg, talrika hematom, även i halspulsådern, i hypofysområdet (...). Hennes hjärna hade varit hypoxisk i flera minuter. Enligt läkarnas bedömning var endast den del av hjärnan som ansvarar för andningen i bästa skick. Det fanns berättigade farhågor om huruvida Monika skulle överleva natten efter operationen, om den svårt skadade ryggmärgen skulle kunna upprätthålla hennes livsfunktioner under en längre tid. Bedömningen var att även om hon skulle överleva skulle hon varken kunna röra armar eller ben, hon skulle inte längre ha någon kontakt eftersom en betydande del av hennes hjärna – frontalloben, parietalloben, temporalloben och occipitalloben (...) – hade avlidit till följd av den långvariga syrebristen. 

Monika har överlevt och lever. Det är ett mirakel. Det har nu gått 6 veckor sedan den tragiska olyckan. Vår dotter, försvagad av en svår ortopedisk operation, har vunnit många strider. Hon har två gånger besegrat lunginflammation, två gånger konjunktivit och andra septiska bakterier som ville ta henne ifrån oss. 

Sedan den 9 oktober 2024 är vi hos henne varje dag. Vi kör dagligen 300 kilometer från vårt hem till sjukhuset och tillbaka för att prata med Monia, sjunga för henne, spela musik för henne, massera hennes ansikte, smeka hennes sköra händer, stryka hennes händer och fötter, stimulera alla hennes sinnen och receptorer, väcka hennes aktivitet, hennes önskan att återvända till vår värld. Läkarna konstaterar på de anslutna monitorerna att hennes vitala funktioner ökar markant under våra besök. Det ger oss hopp och kraft att agera.

Vi har de första framgångarna. Läkarna själva har under en veckas tid betraktat Monika med förvåning. Monika öppnar ögonen, reagerar på tid på dygnet, reagerar på ljus, har börjat röra på ögonen, har börjat röra på munnen, göra sina egna unika miner, vrider huvudet lätt från sida till sida, reagerar mycket starkt på den minsta beröring genom att böja båda benen i knäna, kan ofrivilligt knyta handen (...) och för inte så länge sedan skulle hon inte ha överlevt, hon skulle inte ens ha blinkat.

Vi försöker få Monika att delta i uppvakningsprogrammet för vuxna i cerebralt koma, för Monika, som vi hittills inte har nämnt, är en vacker 29-årig kvinna, en blyg oskuld som nyligen var redo att bilda en egen familj.

Vi står i kontakt med en rad vårdinrättningar och sjukhusavdelningar som erbjuder denna typ av behandling för komatösa patienter och genomför 12-månadersprogram. Det är t.ex.: ”Budzik dla Dorosłych” i Warszawa, ”Rehstab” i Limanowa, sjukhusen i Częstochowa, i Jastrzębie Zdrój, i Brzeg eller ”Repty” i Tarnowskie Góry (...).

Tyvärr måste man överallt vänta upp till 12 månader i kö för att bli antagen, och på varje ort väntar 2,3 till 8 personer före Monika. I slutet av året saknar varje inrättning medel från den nationella hälsofonden för att subventionera behandlingen, och nya beslut om gränser fattas först i början av 2025. För Monika innebär dock varje dags fördröjning i den yrkesinriktade rehabiliteringen en minskad chans att återvända till en värld av medvetna, någorlunda friska och hälsosamma människor.

Ett privat rehabiliteringsläger för Monika med professionell medicinsk vård av ett dagligt läkarteam, neurorehabilitering, neurologi, musikterapi, hydroterapi etc. kostar cirka 15 000 PLN för en två veckors vistelse på ett center. De månatliga kostnaderna för att delta i en privat rehabiliteringsåtgärd, som t.ex. den som erbjuds av ”Budzik” i Warszawa, uppgår till cirka 35 000 PLN per månad. Det har vi tyvärr inte råd med. Vi tror att det knappast finns någon som har råd med en sådan utgift, även om det handlar om ett så viktigt livsmål.

Jag, Monikas mamma, har redan sagt upp mitt jobb för att vara vid Monikas sida och stödja hennes läkningsprocess. I den situation vi befinner oss i skulle jag inte kunna ägna mig åt mitt arbete. Just nu får jag sjukpenning på grund av ett nervsammanbrott, men om några månader kommer jag att ha uttömt min sjukfrånvaro (...). Monikas pappa arbetar i en liten privat bilverkstad, och hans inkomst räcker i den nuvarande situationen till avgifterna, bensinen för de dagliga resorna till och från Monikas lägenhet och till en blygsam matbudget.  

Monika har arbetat, så hon har för tillfället samlat på sig sjukpenning, men hon kan inte använda den själv, hon kan inte själv ta hand om sitt välbefinnande, och vi, hennes föräldrar, vill och kan för närvarande inte förfoga över hennes ekonomiska medel, åtminstone inte förrän domstolen utser oss till hennes lagliga förmyndare, och det tar (...).

I denna situation vänder vi oss till er, kära läsare, för ekonomisk hjälp, även om det blir ett så litet belopp som möjligt, som kommer att hjälpa Monika och hennes föräldrar i den första fasen av Monikas behandling, dvs. att säkerställa hennes vistelse på ett specialiserat center för behandling av personer - uppvaknande av vuxna i cerebralt koma, eftersom sjukhuset i Opole, där hon för närvarande befinner sig, inte ser någon anledning att behandla henne på intensivvårdsavdelningen, ortopedavdelningen eller någon annan avdelning.

Om Monika, Gud förhindre det, inte skulle komma i fråga för något av programmen eftersom hon måste uppfylla vissa medicinska kriterier, eller om hon avslutar ett sådant 12-månadersprogram och det blir möjligt för henne att återvända hem, kommer vi att använda de insamlade pengarna för att anpassa hennes bostad till det dagliga livet och rehabiliteringen samt säkerställa professionell vård. 

Ett varmt tack på förhand för all hjälp, i vårt namn och särskilt i Monikas namn!