För några veckor sedan fattade Liv och jag ett beslut som skrämde oss mer än något annat vi gjort tidigare.

Vi bestämde oss för att sluta låta rädslan styra våra liv.

Planen var enkel och helt galen på samma gång – lämna Riga i Lettland, korsa Europa och på något sätt ta oss in på det belgiska Formel 1-loppet på Spa-Francorchamps. Inga biljetter köpta. Ingen lyxig budget. Bara förtroendet för att om man agerar med tillräcklig beslutsamhet och håller hjärtat öppet, så löser sig saker och ting.

Sedan, tre veckor före avresan – hoppade Liv av.

Helt utan förvarning. Den person som jag hade byggt upp det här tillsammans med, planerat det här tillsammans med, drömt om det här tillsammans med – borta.

Och plötsligt var det bara jag, stående inför något jag hade ägnat veckor åt att skapa, med alla logiska skäl i världen att ställa in allt och återgå till det vanliga livet.

Jag grät. Jag satt och funderade på det. Jag drog tarotkort. Jag stirrade upp i taket.

Och sedan bestämde jag mig – jag åker ändå.

Inte för att jag har allt klart för mig. Det har jag inte. Inte för att jag är orädd. Det är jag inte. Jag är faktiskt ganska rädd. Jag har aldrig gjort något liknande förut. Jag har aldrig skapat innehåll förut. Jag är introvert och tanken på att gå fram till främlingar i främmande städer och be om hjälp får det att vända sig i magen på mig.

Men jag vill veta en sak. Jag vill veta vad som egentligen händer när man gör precis det som rädslan säger att man inte ska göra.

För det här är vad jag har lagt märke till. Varje gång jag har berättat om den här idén har reaktionen varit densamma – ”Jag skulle gärna göra något sådant, men jag skulle aldrig kunna. Jag är för rädd.” Och jag förstår det. Jag känner det. Rädslan är verklig och den är påträngande och den hittar varenda anledning till varför det här är en dålig idé.

Men jag har också lagt märke till något annat. Varje gång jag nästan gav upp det här – dök det upp något. En främling i Belgien erbjöd mig en campingplats vid banan. Människor jag aldrig träffat donerade pengar till en idé de hittat på internet. Dörrar öppnades som jag ännu inte hade knackat på.

Universum säger hela tiden: ”Gå.” Så jag åker.

Jag är ingen professionell innehållsskapare. Jag är ingen influencer med ett mediekit, en ringlampa och en plan. Jag är en kvinna från Riga som jobbar på ett hälsocenter, tillverkar smycken för hand och utövar Reiki. Jag tror på att lita på processen. Jag tror på kraften i ett öppet sinne. Jag tror att beslutsamhet tar dig längre än de flesta tror.

Den här resan är beviset på det. Live. I realtid. För alla som tittar och som har sin egen version av den här rädslan – sin egen sak som de ännu inte har gjort eftersom den känns för stor, för osäker eller för ensam.

Jag gör det för deras skull också.

Vad pengarna täcker:

•Resan dit – bussar, bilar, tåg osv.

•Flyg hem från Bryssel

•Nio nätters boende

•Mat under nio dagar

•Formel 1-biljett (allmän entré)

•Reserv för oförutsedda utgifter

Vad du får i gengäld:

Ingen produkt. Ingen belöningsnivå.

Bara vetskapen om att du var en del av ögonblicket då en kvinna från Lettland stod vid portarna till en Formel 1-bana och tog sig igenom dem. Att du hjälpte till att bevisa – för henne och för dig själv – att rädslan inte behöver vinna.

Följ resan på Instagram @OneGirlNoLimits.

Varje dag. Varje stad. Varje ögonblick av tvivel och varje ögonblick då allt faller på plats.

Slutet är ännu inte skrivet. Men det börjar med dig.

Tack för att du har läst så här långt. Tack för att du tror på något innan det är klart.

Aggie

Riga, Lettland 🇱🇻