Jag heter Anja, är ensamstående mamma och det finns inget jag hellre vill vara – men nu börjar jag bli utmattad...

De följande raderna beskriver min situation och min vädjan till er...

Jag har två pojkar, båda helt underbara.

Min äldste har alltid varit ett medicinskt specialfall. Redan under graviditeten uppstod oförklarliga avvikelser, men man fäste ingen större vikt vid det då. Direkt efter födseln började det dock. Avvikelser i huvudet, avvikelser i höften, avvikelser i tillväxten. Allt undersöktes flera gånger, vi gick regelbundet hos 20 olika läkare under en period. Ingen av dessa läkare kunde ställa en diagnos, inte ens idag. Men alla behandlade honom på något sätt, även operationer i höften gjordes efter år av försök (vid 12 års ålder, dysplasi på båda sidor). Alla leder är i dåligt skick och orsakar problem. Eftersom han växte för lite prövades ett då nytt läkemedel på honom. I flera år var jag tvungen att ge honom en spruta hemma två gånger om dagen. Plötsligt avslutades denna behandling med orden:”Så, jag önskar er allt gott, behandlingen är avslutad. Läkemedlet är väldigt dyrt och det har ju inte hjälpt.”

Strax innan min äldste son blev myndig uppstod spontant en särskild form av epilepsi hos honom. Den går inte att behandla med läkemedel. Läkarna menar att allt beror på grundsjukdomen – som dock aldrig kunde diagnostiseras. Enligt läkarna är han ett medicinskt specialfall. Genom sina fall har han redan skadat sig i skallen, på ryggkotorna och på axeln (irreparabelt). Även om han numera är över 20 år gammal kan han inte bo själv. Han bor alltså hos mig. Han fick inte ens börja en utbildning på normalt sätt. Pensionsmyndigheten har bara lagt hinder i vägen för honom. Nu går han en utbildning som arbetsförmedlingen är den enda som har godkänt. Annars hade han inte fått någon finansierad. Vi får överhuvudtaget inget ekonomiskt stöd från någonstans, eftersom gråzoner inte betalas. Utan diagnos, inga pengar. Allt detta är mycket svårt att uthärda för oss alla och vi börjar sakta men säkert tappa orken. Om någon av oss nu drabbas av depression eller något annat, då vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Min lille son är psykiskt ganska medtagen. Han får panikattacker när hans storebror har ett anfall. Han frågar mig om och om igen om ett anfall kan sluta riktigt illa. Han är extremt rädd för sin bror! Och jag är också rädd för min son.

Jag har själv inte haft tid att gå på mina läkartider, så nu är jag också ganska nedbruten. Jag har redan fått betala priset – nyligen kunde jag inte undvika en operation.

På grund av min sons många läkarbesök hänger min anställning på en skör tråd (för många frånvarodagar). Jag förlorade mitt förra jobb av samma anledning. Men med epilepsi får min äldste inte ta körkort, så jag måste köra honom till besöken. Hans pappa bryr sig inte alls och har aldrig gjort det.

Jag ser en möjlighet för oss i att flytta till ett eget hus. Ett hus med färre olycksrisker. Vi bor för närvarande i ett gammalt hus – många väggar, branta trappor, vassa kakelkanter osv. Om jag förlorar mitt jobb kan jag inte längre klara hyran som ensamförsörjare.

Med en flytt skulle även min lille son äntligen få ett eget rum. Han behöver akut en plats där han känner sig trygg och säker, så att han inte går sönder av det han har upplevt.

Snälla, hjälp oss med en liten donation.

Med pengarna skulle jag helst köpa hälsa! Eftersom det inte är möjligt, drömmer jag om ett eget hus för mina pojkar och mig. Jag hoppas att det också ska ge oss tre lite bättre hälsa!!!

Jag skulle kanske till och med ha ett sommarkök – på grund av mina hälsoproblem blandar jag själv tinkturer, krämer och teer av medicinalväxter.

Och jag skulle kanske ha ett syrum. Att sy ger mig avkoppling och kanske skulle jag då till och med kunna göra det som bisyssla.

Snälla, donera, men inte av medlidande, utan för att ni kan och vill!

Även en liten donation hjälper.