Jag heter Sami, och det här är min berättelse som en palestinsk läkare som inte har kommit ut och som försöker bygga en trygg framtid. 

När jag flyttade utomlands för att studera medicin försökte jag leva ”under en sten”, som jag brukar uttrycka det. Jag isolerade mig känslomässigt från allt som hände hemma, eftersom verkligheten kring vad som drabbade mitt folk och mitt land helt enkelt var för hjärtskärande att bära på varje dag samtidigt som jag försökte klara av läkarutbildningen. Jag blev helt fokuserad på det väsentliga: studier, tentor, sjukhus, sömn, om och om igen. 

Jag tog examen och återvände till Palestina, där verkligheten slog mig hårt. 

Antalet arbetslösa läkare här är skrämmande. Jag tog en obetald tjänst på ett sjukhus eftersom det kändes omöjligt att säga nej i en kollapsande situation där tusentals nyutexaminerade tävlar om överlevnad och erfarenhet. Varje dag arbetar jag utmattande timmar samtidigt som jag försöker låtsas att allt är okej. 

Hemma blev situationen också outhärdlig. 

Som en del av HBTQ+-gemenskapen har jag aldrig riktigt kunnat vara mig själv i min familj. Jag lärde mig att överleva genom små uttryck för mig själv: en frisyr jag gillade, en affisch på väggen, vissa kläder, viss musik. Men även de små sakerna blev källor till spänning och rädsla. 

Med tiden blev gräl till påtryckningar, påtryckningar blev hot, och så småningom blev situationen fysiskt och känslomässigt osäker för mig. 

Jag nådde en punkt där jag inte längre kände mig trygg med att bo hemma. 

Jag flyttade in i en liten lägenhet i Ramallah helt ensam och nästan utan pengar. Lägenheten är fuktig, sliten och rymmer knappt ett normalt liv. Ibland ser jag mig omkring och skrattar, för objektivt sett är den eländig, och ändå försöker jag göra den vacker. Jag städar den noggrant. Jag inreder den. Jag försöker ge den värme och god energi eftersom den, ironiskt nog, är den enda platsen där jag kan andas och känna mig trygg i att vara mig själv. Även under nätter då missiler flög över våra huvuden kändes den lilla lägenheten fortfarande tryggare än att leva ett liv där jag var tvungen att radera mig själv varje dag. 

Jag gillar inte att skriva ändlösa tårfyllda berättelser. Jag vill helst fortsätta framåt. Min dröm är att flytta till Tyskland, fortsätta min läkarutbildning där och äntligen leva öppet och fritt. Jag vill specialisera mig, utvecklas och så småningom ägna en del av mitt liv åt att hjälpa utsatta människor – särskilt unga palestinier som utsätts för våld, avvisande, otrygga hem och känslomässig isolering. Jag vet hur det känns att desperat behöva trygghet. 

Idag ber jag om hjälp för att täcka kostnaderna för tyska språkkurser, prov, översättningsavgifter och de första stegen mot att bygga upp mitt liv på nytt. *Mitt insamlingsmål är 5 000 euro*, vilket skulle hjälpa till med tyska språkkurser, avgifter för medicinska prov, auktoriserade dokumentöversättningar och de första nödvändiga stegen för att fortsätta min läkarutbildning i Tyskland. 

*Tyskkurser*: 2 500 euro

*Examensavgifter*: 1 000 euro

*Översättning och bestyrkande av dokument*: 500 euro

*Transport-/ansökningskostnader*: 500 euro

*Nödreserv*: 500 euro

Det kan vara svårt att be om hjälp. Men jag har lärt mig att alla behöver hjälp ibland, och att det är okej att be om den. 

Om du väljer att donera eller ens dela min berättelse, tack. Verkligen.