Jag har alltid vetat att hemmet inte var en plats där man kände sig trygg. Det var bara ett hus - en plats där luften alltid kändes tjock av spänning. Mina föräldrar, som båda var så uppslukade av sina egna demoner, verkade aldrig märka eller bry sig om det barn de satte till världen. Min pappa, som var berusad halva tiden, och min mamma, som var för upptagen med sin egen bitterhet för att titta upp från sin telefon tillräckligt länge för att se mig, gjorde det tydligt att jag bara var ännu ett besvär för dem.

Jag är 18 år nu och har räknat dagarna tills jag kan flytta. Jag har fått jobb på en diner, mestadels som servitris och med sena arbetstider. Dricksarna är okej, men inte tillräckligt för att göra några verkliga framsteg. Det som verkligen stör mig är att mina föräldrar tar hälften av det jag tjänar. De säger att det är för räkningar, för att hjälpa till med huset, men jag vet att det bara är ytterligare ett sätt för dem att hålla mig nere. De pengar jag lyckas behålla räcker inte långt. Efter bensin, mat och några andra basvaror har jag nästan ingenting kvar.

Jag kan dock inte låta det stoppa mig. Varje krona jag lyckas spara känns som en seger, oavsett hur liten den är. Ibland hoppar jag över måltider eller promenerar till jobbet istället för att åka buss bara för att spara några kronor. Det är svårt, men jag påminner mig själv om att det finns en anledning till allt. Jag sparar till den dag då jag äntligen kan flytta - skaffa en egen lägenhet, bort från det här kaoset, den här ständiga tyngden på mina axlar.

Det handlar inte bara om det fysiska utrymmet. Det handlar om frihet. Tanken på att vakna utan att höra min pappas fyllefasoner eller min mammas kalla tystnad är det som gör att jag fortsätter megoing. Vissa nätter när jag ligger i sängen blundar jag och föreställer mig min egen lilla plats - tyst, fridfull, min. Och även om det känns så långt borta vet jag att jag kan ta mig dit.

Jag har arbetat för det i flera månader nu, sparat det jag kan, planerat min flykt, och varje steg framåt, oavsett hur litet det är, är ett steg närmare att bli fri.

Jag sträcker mig ut idag för att få lite hjälp från människor som kanske förstår min situation

allt hjälper och jag uppskattar gärna allas hjälp, jag önskar alla en fantastisk och uppfyllande dag!