Kära stödjare!

På grund av min allvarliga, långt framskridna sjukdom vänder jag mig till er för att be om hjälp. Min hälsotillstånd har tyvärr gjort mig oförmögen att arbeta, och även den dagliga självförsörjningen är svår. Mitt mål är att, trots min hjälplöshet, inte utgöra en oöverkomlig ekonomisk börda för min familj.

Varje ekonomiskt bidrag, hur litet det än är, är till stor hjälp! Tack för er uppskattade uppmärksamhet och ert stöd.

Tyvärr går min historia tillbaka till för 11 år sedan.

Det var då jag först fick diagnosen att jag hade en elakartad tumör. Vid provtagningen visade det sig att den exakta typen var låggradig myxofibrosarkom, som hade vuxit fast på mitt bäckenben. I operationsrapporten stod det att man hade opererat bort en tumör stor som ett spädbarns huvud. Men innan operationen fick jag bedövning i ryggraden som gick snett, så hela mitt vänstra ben blev förlamat. Operationen var lyckad, tumören togs bort, men då började min strålbehandling med 30 behandlingar, och jag fick åka i rullstol eftersom mitt vänstra ben var förlamat. I tre månader åkte jag i rullstol och sedan med två kryckor till strålbehandlingarna varje dag. Eftersom jag gick på behandlingar återfick jag bara delvis känseln i benet. (Min akillessena förkortades också.)

-Sedan 2019 hittade jag äntligen ett jobb (jag gick haltande) och därför var jag tvungen att gå på lungundersökning. Där fick jag det andra slaget! Metastaser i lungan. Denna cancer forskar en person på i Ungern. Jag skickades till den specialisten. Jag fick min första kemoterapi. Sedan en kontroll-CT, tumörerna hade vuxit. En ny omgång. Ny kemo – ny tillväxt. Vi provade ett experimentellt läkemedel. Det hjälpte inte, men hade svåra biverkningar. Därefter strålbehandling. Den kunde inte pågå så länge eftersom den bränner sönder lungan. Här var det en kort paus.

- 2022 sa de äntligen att de skulle operera mig. Jag genomgick en dubbelsidig lungoperation i Budapest. De tog bort 17 tumörer. Till synes var allt i ordning.

- 2024 började en tumör i lungan växa igen. Då fick jag ytterligare en omgång kemoterapi som nästan tog livet av mig i januari. Sedan föreslog de att vi skulle prova immunterapi. Efter svår andnöd och hosta visade kontroll-CT:n en tillväxt. Tyvärr hjälpte inte det heller. Som ett sista försök ordinerade specialisten ännu en annan kemoterapi. Så mitt år 2025 bestod bara av att jag gick på någon form av kemoterapibehandling!

Under tiden skötte jag hushållet och uppfostrade mina två döttrar, medan min man ibland arbetade och ibland körde mig till behandlingarna.

Sedan tog den sista kemoterapin nästan kål på mig i december. Mitt tillstånd försämrades hela tiden. Vätskan som samlats i min vänstra lunga under hela året hade nu nästan täckt hela den. Den livsglada kvinnan som vägde 88 kilo hade blivit en kvinna på 62 kilo. Min onkolog hade helt gett upp hoppet om mig och ville skicka mig till hospiceavdelningen.

Jag fick lunginflammation, så jag började det nya året 2026 på akuten. Men där ville de inte ta hand om mig eftersom det stod på papperet att jag skulle till hospice. Jag gav inte upp, så med stor möda tog de emot mig på lungkliniken! Jag fick antibiotika. Tyvärr sa läkaren att tumören var så långt framskriden att de inte kunde hjälpa mig längre. Jag behöver konstant syre, för annars sjunker syrehalten i blodet så lågt att jag börjar kvävas, hjärtat slår snabbare och jag blir yr. Så de skickade hem mig med en syrekoncentrator, en apparat som drivs med 220 V.

(Det finns bärbara syrgaskoncentratorer, men de subventioneras inte av sjukförsäkringen och kostar ungefär 500 000 forint.) Så i princip är jag bunden till en maskin, och det verkar som att det kommer att förbli så så länge jag lever... Så jag kan inte räkna med någon medicinsk hjälp längre, eftersom jag för närvarande inte kan opereras heller... Min ständiga syretillförsel och de bördor som följer med den är ganska tunga nu.

Jag har inte varit någonstans på fyra månader, och jag är rädd att jag inte kommer att få möjlighet till det längre.

Tyvärr tar detta hårt på mig psykiskt. De dagliga svårigheterna! Jag kan inte ta min del av hushållsarbetet ordentligt.

Jag vill hjälpa min familj, för vi har verkligen tärt på våra reserver den senaste tiden. För att om möjligt slippa fundera några dagar på hur det ska gå vidare och vad som händer om...

Att om möjligt få vara riktigt lycklig under resten av mitt korta liv, och gå bort med tanken att ja, mamma försökte, för hon har kämpat i 11 år mot en sjukdom där överlevnadsgraden är 1 år.

Och att vi äntligen kan avsluta den badrumsrenovering som påbörjades för tre år sedan, och hela vårt hus, vår ladugård vars norra vägg rasade efter ett kraftigt regn.

Och om det mot förmodan skulle hända något, så ska min man inte behöva oroa sig, för vi har kämpat tillsammans i 11 år och jag är verkligen ledsen över att vi har fått ett sådant öde. Vi har inga vänner, och de som finns kvar vet inte längre vad de ska ta sig till i den här situationen. Tyvärr handlade 2025 bara om behandlingar, och 2026 handlar bara om att överleva. Om att jag tyvärr varje dag kommer närmare slutet. Därför försöker jag leva varje dag som om det vore den sista...

Så en mamma med två barn, som befinner sig i slutstadiet av cancer, ber i sin yttersta förtvivlan om din hjälp!

(Om du har några som helst tvivel om att jag skulle vara en bedragare eller lögnare, skriv gärna till mig, jag bjuder dig gärna på en kaffe hemma hos mig.)

Om du inte har möjlighet att donera hjälper du ändå mycket genom att dela detta!