Hej alla! Här ska ni få höra en berättelse om mig. Jag föddes 1988 i en liten by i Bosnien. Redan som barn hade jag stora planer i min lilla by. Allt såg ljust ut för mig. Jag betraktade allt med positiva barnögon. Drömde om en egen familj, egna barn. Drömde om hur framtiden skulle se ut när jag blev stor. Hade en vision om hur många djur jag skulle ha på gården. Hur mina barn skulle hjälpa mig att ta hand om djuren och gården på samma sätt som jag hjälpte mina föräldrar. Allt var så vackert och sagolikt i mina små barnögon, precis som ett utdrag ur en sagobok. Jag levde för de dagarna och den lyckliga tiden på min gård. Planerna var tydligen för stora för mig, eller var jag för stor för mina planer och drömmar? En morgon 1992 väcktes jag av mina föräldrar. Jag visste inte vad som pågick. Tydligen skulle jag klä på mig och packa. Maten är klar, det är dags att äta ute på balkongen. Jag fick inte äta där inne! Varför just nu och varför den sista måltiden? Jo, det var för att efter måltiden var det dags att lämna alla mina drömmar och den framtid jag hade planerat i mitt liv genom mina små barns ögon. Sedan var det dags att lämna landet på grund av kriget. Snart åker vi hem, säger pappa, jag frågar när, han säger snart, snart min son. Nu, 30 år senare, är pappa inte längre här, det finns ingen som säger till mig när vi ska åka hem.

Jag träffade min fru och har två underbara barn. Pojken är precis som jag på alla sätt: nyfiken, har stora drömmar och vill ha allt jag drömde om – en gård, djur – han vill ha det liv jag såg genom mina små barns ögon. Flickan är busig men älskar frihet, djur och utrymme.

Nu har vi bestämt oss för att flytta inom ett halvår, vad som än händer. Det kan inte bli värre än det är just nu.

Vi räknar med er alla och vi vet att många av er som läser detta befinner er i samma situation, men helt enkelt inte vågar flytta.