Hej på er alla! Här kommer ni att få höra en berättelse om mig. Född 1988 i en liten by i Bosnien. Redan som barn hade jag stora planer i min lilla by. Allt var ljust för mig. Jag såg på allt med positiva små barnögon. Drömde om en egen familj, egna barn. Drömde om hur framtiden skulle se ut när jag blev större. Hade en vision om hur många djur jag skulle ha på gården. Hur mina barn ska hjälpa mig att ta hand om djuren och gården på samma sätt som jag hjälpte mina föräldrar. Allt var så vackert och sagolikt i mina små barns ögon, precis som i ett utdrag ur en sagobok. Jag levde för de dagarna och den lyckliga tiden på min gård. Planerna var tydligen för stora för mig, eller var jag för stor för mina planer och drömmar? En morgon 1992 väcktes jag av mina föräldrar. Jag visste inte vad som var på gång. Tydligen skulle jag klä på mig och packa. Maten är klar, det är dags att äta ute på balkongen. Jag fick inte äta där inne! Varför just nu och varför den sista måltiden? Jo det är så att efter måltiden var det dags att lämna alla mina drömmar och den framtid som jag hade planerat i mitt liv genom mina små barns ögon i mitt. Sedan var det dags att lämna landet på grund av kriget. Snart ska vi åka hem, säger pappa, jag frågar när, han säger snart, snart min son. Nu 30 år senare är pappa inte längre här, det finns ingen som säger till mig när vi ska åka hem.

Jag träffar min fru, har två underbara barn, pojken är som jag på alla fronter, nyfiken, har stora drömmar, vill ha allt jag drömde om, gård, djur, han vill ha det liv jag såg med mina små barns ögon. Flickan är busig men älskar frihet, djur och livsutrymme.

Nu har vi bestämt oss för att flytta ner inom ett halvår, oavsett vad. Det kan inte bli värre än vad det är just nu.

vi räknar med er alla och vi vet att många av er som läser detta är i samma situation, men helt enkelt inte vågar flytta.