Mitt namn är Joanna. Jag är en ensamstående, 54-årig kvinna. Sedan barndomen har mitt liv varit en kamp för överlevnad. Till en början bara känslomässigt, senare också materiellt. Jag gav aldrig upp och förlorade inte hoppet och motivationen. Tyvärr kom den dag då jag insjuknade i en svår, helt läkemedelsresistent depression. Eftersom jag inte kunde räkna med hjälp från min familj och medicinerna inte hjälpte, sjönk jag ner i fullständig hjälplöshet i 9 år. Många gånger ville jag ta mitt liv, men den där lilla gnistan av hopp om att allt skulle bli bra vann alltid. Till slut tog jag mig ur depressionen och kunde leva och agera igen. Men dessa år av sjukdom, då jag ofta inte kunde ta hand om ens det mest grundläggande, visade sig vara fulla av konsekvenser... På grund av mina släktingars agerande förlorade jag min lägenhet. Dagen kom då jag tvingades packa det mest nödvändiga och ta mig till ett härbärge för hemlösa. Mardrömmen började, en av de största i mitt liv. Att ta sig ur hemlösheten är mycket svårt, jag vet inte om det ens är möjligt för människor som jag. Men till slut hittade jag ett jobb som gjorde att jag kunde hyra en liten etta på egen hand. Tyvärr förlorade jag mitt jobb och på grund av min ålder kunde jag inte hitta ett nytt som var tillräckligt stabilt och välbetalt för att jag skulle kunna fortsätta hyra studiolägenheten. Jag började åka utomlands för att arbeta, i hopp om att en högre lön skulle göra att jag äntligen kunde komma på fötter igen. Jag har jobbat fysiskt hela mitt liv och det var det enda jobb jag kunde ta. Men åren gick och allt besvärligare hälsoproblem gjorde att jag förlorade mitt jobb. Arbetsnormerna på dessa platser är mycket höga och anpassade till unga människors förmåga. Jag insåg att jag inte längre hade den minsta chans att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa ens den minsta studiolägenhet. Ett bolån är, som ni kanske förstår, helt uteslutet. Jag ser på framtiden med allt större rädsla... Jag är rädd för att den dagen ska komma då jag tvingas återvända till ett härbärge för hemlösa och leva mina dagar där. Denna tanke skrämmer mig. Det är därför jag ber människor med goda hjärtan... Hjälp mig att återfå hoppet. Hjälp mig att övervinna min panikångest vid tanken på en hemlös ålderdom... Ni, goda människor, är mitt sista hopp...

Jag önskar var och en av er en lycklig framtid och till dem som skulle vilja stödja även det minsta belopp för att uppfylla min dröm om att ha mina egna fyra väggar, tackar jag på förhand av hela mitt hjärta