Iris är en underbar 4-årig flicka och ett efterlängtat barn. Under alla dessa år som hon har fyllt våra hjärtan och våra liv har vi märkt att hon uppvisar vissa tecken på autism, men det var svårt för oss att tänka tanken att hon skulle kunna ha autism. Men för tre månader sedan tog vi mod till oss och bestämde oss för att gå till en specialist för att se varför hon inte hade alla de färdigheter, däribland språket, som hon borde ha i den här åldern. Hon fick diagnosen medelgradig autism. Vi fick höra att hon är ett smart barn, att det inte är fråga om någon utvecklingsförsening och att hon har stora chanser att klara sig i samhället – det är faktiskt en motsägelse. Hon har läst sedan 3 års ålder, på rumänska och engelska, även om hon då bara kunde säga några ord. Vi har gått i terapi i två månader (tack och lov har vi haft chansen och turen att få gratis sessioner, men det är oklart om det gäller på obestämd tid) och hon gör fantastiska framsteg. Hon är mycket mer pratsam, mer aktiv och mer uppmärksam. Jag tackar Gud för det. Men på grund av vår ekonomiska situation har det hänt att vi har missat flera sessioner. Min enda önskan är att se mitt barn må bra och det gör ont i hjärtat när jag ser att jag inte kan ge henne en chans bara för att vi inte har haft pengar till resan. Det jag vill är att kunna vara trygg i att vi aldrig mer kommer att missa de möten som hon ser fram emot så mycket (för hon är alltid ivrig att få gå och ”leka” med flickorna) och som är så viktiga för hennes återhämtning. Jag är tacksam för varje bidrag, hur litet det än är.