Jag är här i ren desperation.

Vi är en bondefamilj som driver vårt eget företag, men på grund av omvärldens omständigheter och affärsbeslut som visat sig vara förödande har vi hamnat i en återvändsgränd. Vi är i händerna på skoningslösa inkasserare som utnyttjar vår situation och hotar oss med utmätning av egendom om vi inte ger dem de pengar de kräver för skulderna (även utan kännedom från de fordringsägare som vi förhandlar direkt med). Min pappa visar inte allt, men han döljer inte längre sin förtvivlan, han sover inte, min mamma lider av detta, han har redan förlorat sina besparingar, det gamla ordspråket stämmer: ”i ett hem där det inte finns bröd, grälar alla och ingen har rätt”. Jag ska bli pappa i januari och ser mig själv utan framtid, utan kraft att kämpa. Det är förtvivlande.

Men, som med allt i livet, är det bara döden som inte har någon lösning. I det här fallet försöker vi sälja en tomt och så snart vi har sålt den betalar vi av skulderna och blir av med utpressningen. Vi kan få en framtid. Vi behöver bara sälja tomten. Snabbt.

Jag vet inte om vi lyckas sälja imorgon eller först om en månad, men om en månad är det för sent. Vi har inte pengar att sköta vingården, att börja skörden, att underhålla traktorn... jag säger bara inte att vi inte har pengar att äta för att grönsakslandet och djuren håller oss mätta. Och vi har inte pengar för att hantera inkasserarna som när som helst hotar att ta utrustning som vi behöver för vårt arbete, traktor och maskiner. Så snart marken är såld kan vi stabilisera situationen.

Jag ber inte om pengar i gåva, bara om ett lån tills vi lyckas genomföra försäljningen.