Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva något sådant.

Dessa växthus är inte bara några nedbrända byggnader. De är resultatet av min farfars och min fars arbete, årtionden av ansträngningar, tidiga morgnar, uppoffringar och kärlek till jorden.

Branden har lämnat efter sig en syn som fortfarande är svår att ta in: järn som böjts av hettan, den förstörda byggnaden, förlorad maskinutrustning och en plats som alltid varit grön men nu blivit svart.

Min far är 68 år och säger att han inte längre orkar börja om från noll. Och jag förstår honom. Men det gör ont att tänka på att allt de byggt upp med så stor möda kan försvinna för alltid.

Idag har jag gått dit för att hämta de få växter som har överlevt. Jag bar dem i mina armar och kunde inte låta bli att gråta. För varje räddad växt var ett minne, en del av vår historia som elden inte lyckades ta ifrån oss.

Jag brukar inte be om hjälp. Det har jag aldrig gjort. Men idag ber jag om det.

Jag ber att ni inte glömmer oss när kamerorna stängs av. Att myndigheterna, stödorganisationerna och alla som kan hjälpa till också riktar blicken mot de små familjejordbruken som har ödelagts.

Vi vill inte ha medlidande. Vi vill ha en möjlighet att rädda åtminstone en del av det som min farfar och min far byggde upp, att återuppbygga ladugården och stängslet och bevara gården så att det arvet inte går upp i rök.

Om ni kan dela detta meddelande, tackar jag er från hjärtat.

För det gröna blev svart på några timmar, men jag vill fortfarande tro att det en dag kommer att bli grönt igen. 🌱❤️