I ett litet rum, svagt upplyst av strålarna från en sen solnedgång, tittar jag på mina darrande händer. Läkarna berättade för mig att den tid jag har kvar mäts i månader, inte i år. Jag känner inte längre någon ilska, bara en brinnande önskan: att få se Egypten, det land jag läst om sedan barnsben, på de dammiga sidorna i böckerna om pyramider, faraoner och gudar.

Med mina sista besparingar och med hjälp av vänner lyckades jag boka en kort resa. När planet sänkte sig över öknen och Nilen syntes som ett grönt band genom den gyllene sanden fylldes mina ögon av tårar. Jag kunde inte tro att min dröm höll på att gå i uppfyllelse.

Nästa dag, vid solnedgången, stod jag framför pyramiderna i Giza. Vinden förde med sig doften av sand och historia. Jag satte mig ner och lutade ryggen mot en tusen år gammal sten. Runt omkring mig tog turisterna bilder, men jag blundade bara och kände hur tiden sträckte sig. Jag var där, stående inför evigheten, och för ett ögonblick spelade sjukdomen inte längre någon roll.

I den varma tystnaden i öknen viskade jag: "Nu kan jag lämna i frid." Och jag log, för min dröm hade gått i uppfyllelse.