I ett litet rum, svagt upplyst av strålarna från en sen solnedgång, betraktar jag mina darrande händer. Läkarna har sagt att den tid jag har kvar räknas i månader, inte år. Jag känner inte längre ilska, bara en brinnande längtan: att få se Egypten, det land jag läst om sedan barndomen, på de dammiga sidorna i böcker om pyramider, faraoner och gudar.

Med mina sista besparingar och hjälp från vänner lyckades jag boka en kort resa. När flygplanet svängde in över öknen och Nilen dök upp som ett grönt band genom den gyllene sanden fylldes mina ögon av tårar. Jag kunde inte tro att min dröm gick i uppfyllelse.

Nästa dag, vid solnedgången, stod jag framför pyramiderna i Giza. Vinden bar med sig doften av sand och historia. Jag satte mig ner och lutade ryggen mot en sten som var tusentals år gammal. Runt omkring mig tog turister bilder, men jag blundade bara och kände hur tiden sträckte ut sig. Jag var där, stående inför evigheten, och för ett ögonblick spelade sjukdomen ingen roll längre.

I öknens varma tystnad viskade jag: ”Nu kan jag gå i frid.” Och jag log, för min dröm hade gått i uppfyllelse.