Vi åkte dit och tog med mat och kläder till barnen, vi försökte umgås med dem, leka med dem och uppmuntra dem – det var vad vi hade möjlighet att göra just då. Senare började vi ta med oss många vänner och bekanta till dessa barnhem, och vi försökte engagera oss och hjälpa till. Tyvärr blev det inte alltid som vi hade förväntat oss, och vi insåg att det fanns en viss stämning bland de människor som arbetade på dessa barnhem, och den kunde vi under inga omständigheter förändra särskilt mycket. 

 Jag insåg att det fanns väldigt många gatubarn på gatan, barn som var tvungna att tigga, barn som inte visste hur man lekte, som bråkade. Jag ville väldigt gärna engagera mig i dessa barns liv och på det sättet började ”Minunea dintre Blocuri”. Vi började samla ihop dessa barn, köpa leksaker till dem och leka. Vi tillbringade en hel sommar med att leka med barnen bland höghusen. Vi lärde dem hur man leker, hur man uppför sig, vi började lära känna varandra, interagera, prata om vissa saker i livet. En sommar under vilken barnen började forma tankar om framtiden, många av barnen hade hoppat av skolan. När september närmade sig föreslog jag att vi skulle gå till skolan, prata med lärarna, skriva in dem, köpa skolmaterial och börja ett nytt skolår.