Jag är 36 år gammal. Min flickvän är 30, och hon är en av de få ljuspunkter i mitt liv som har fått mig att fortsätta. Jag har inte haft någon lätt uppväxt. Jag kommer från en trasig familj, full av instabilitet och känslomässigt kaos. Jag var ute på gatorna från en ung ålder, arbetade för att överleva och lärde mig tidigt vad det innebär att kämpa för sitt liv. Vid någon tidpunkt fastnade jag för droger. Det var inte för att jag ville förstöra för mig själv. Det var den enda flykt jag hade från en värld som inte verkade ha någon plats för mig.

Men jag var aldrig en dålig människa. Inte ens när jag var som sämst. Innerst inne bar jag alltid på en gnista av något äkta, en del av mig som vägrade ge upp. Jag förlorade båda mina föräldrar i ung ålder. Men när jag förlorade min mamma förändrades allt. Det var då jag förstod att det var upp till mig att ta kontroll över mitt liv.

Fotograferingen blev mitt sätt att andas. Tillsammans med min flickvän och mina resor är det det som ger mig mening. För några år sedan fick jag diagnosen ADHD och borderline personlighetsstörning. Under större delen av mitt liv förstod jag inte varför allt kändes så intensivt, så överväldigande. Varför bara det att existera kändes som en daglig kamp. Varför jag kände mig så djupt missförstådd.

Jag har kämpat hårt. Jag kämpar fortfarande.

När jag reser känner jag mig fri. Jag känner mig som mig själv. Som om jag låser upp något rent och kraftfullt inom mig. Staden kväver mig. Oavsett hur mycket jag försöker, finns det alltid något som håller mig tillbaka.

Jag vill resa. Jag vill se det jag missade under de år jag var förlorad i missbruk. Jag vill fotografera det som andra ignorerar, den råa och ärliga sidan av en stad. Jag vill berätta de historier som döljs i arbetarklassens kvarter, i bortglömda hörn, på platser dit turisterna aldrig kommer. För det är där den verkliga kulturen lever. Det är där ett lands själ kan hittas.

Genom ruiner, skuggor och tystnad vill jag finna ljus. Inte bara för världen, utan även för mig själv.