Efter att ha kämpat mot spelberoende, tillbringat månader på rehabilitering och haft en enorm skuld att betala tillbaka till vänner, familj, banker och så vidare, har jag kommit en lång väg och sett vad spelbranschen verkligen kan utsätta människor för. Smärtan, ensamheten och den totala hopplösheten är något som inte många beroenden kan utsätta en för. Sex månader efter att mitt år på rehabilitering har avslutats känner jag mig mer mänsklig, kan man säga. Jag känner mig inte som en död varelse i världen, men tyvärr är vägen tillbaka lång och svår. Ensamheten finns fortfarande kvar, tillsammans med desperationen över att valen och synderna från det förflutna redan har bestämt min framtid till en utan hopp, utan en plats att bo och med skulder för resten av livet utan någon utväg. Efter att ha lyckats minska min skuld till 50 % av vad den var, har jag kommit hit, med stor skam för att vara ärlig, för att be om er hjälp. Situationen i mitt land hjälper inte mitt fall, eftersom jobben är dåligt betalda och de grundläggande behoven tillsammans med de allmänna levnadskostnaderna är skyhöga. Jag skäms över mig själv och befinner mig verkligen i en svår situation, så om någon är villig att donera även en enda penny eller en cent, skulle det betyda oerhört mycket. Jag hoppas att den som läser detta mår bra och aldrig hamnar i samma situation som jag. Livet är verkligen underbart och jag skulle vara glad om någon kunde hjälpa mig att uppskatta det igen.