Jag är mamma till sex barn… och jag kämpar mot cancer för att inte dö. Jag kämpar för att inte lämna mina barn föräldralösa. 

De är så små att tanken på att de kan bli utan mig i en så stor värld gör ont djupt i min själ.

Dessa ord gör ont, men de är sanna. Jag har cancer, och sjukdomen väntar inte. Varje dag tittar jag på mina barn och försöker dölja mina tårar. Jag ser hur de skrattar, hur de leker, hur de gör upp planer om ”när de blir stora”… och jag tänker med rädsla: Kommer jag att finnas kvar för att se dem växa upp?

Jag gråter och ber Gud att låta mig få vara hos dem så länge som möjligt. Varje dag sitter jag fast i en rullstol och lagar mat åt dem, tar hand om dem och ger dem all min värme.

  Var och en av dem behöver mig. Den lilla vaknar fortfarande på natten och letar efter mig med sina varma små händer. De andra frågar mig varför jag åker så ofta till sjukhuset, varför jag är blek, varför jag blir trött så fort. Jag ler mot dem och säger att mamma bara ”får behandling”. Men i mitt hjärta finns ett rop av smärta och rädsla, för jag vet att utan hjälp kan min tid med dem snart ta slut.

  Läkaren sa det tydligt: det finns en chans. En verklig chans till liv, till bot. Men den kostar 70 000 euro. En enorm summa för en mamma som säljer allt hon har bara för att få en dag till med sina barn. Jag ber inte om medlidande. Jag ber om en utsträckt hand, ett hjärta som slår tillsammans med mitt.

  Jag vill bara leva. Att ta dem till skolan, duka bordet åt dem, berätta sagor på kvällen, torka deras tårar när de faller. Jag vill inte att de ska växa upp utan mig, titta på ett foto och säga: Det där var mamma…

  Snälla, från djupet av mitt hjärta, hjälp mig att stanna kvar. Hjälp mig att fortfarande kunna säga god natt till dem. Hjälp mig att inte lämna mina sex barn som föräldralösa.

  Varje gest räknas. Varje donation betyder en extra dag, ett hopp, en chans till liv.

Snälla, låt inte döden rycka mig ur deras armar.

Tack!