Jag heter Slavyanka Asenova och är 62 år. Jag har Parkinsons sjukdom och ryggmärgscancer (ryggmärgens hårda hölje håller på att brista och ryggmärgsvätska läcker ut; det är den vätska som skyddar hjärnan från midjan och nedåt. Jag är inte en människa. Mina ben är förlamade och jag kan inte gå, jag sitter i rullstol och har inte varit utomhus på 15 månader. Läkarna säger att de har gjort allt enligt regelboken och att jag ska vänta på att ett mirakel ska inträffa, och varje gång säger de åt mig att leva som om det vore min sista dag. Det är lätt att säga, men svårt att göra. Jag ser med egna ögon hur jag dör varje dag och jag kan inte göra någonting eftersom det är ekonomiskt omöjligt. Det finns en chans att jag kan återhämta mig och gå vidare igen, men bara genom stamcellstransplantation. Det enda hoppet och stödet finns hos er, goda människor. Utan er är jag förlorad. Det är mycket svårt att vara instängd som en kyckling i en bur och att veta att det finns en chans att bli bättre, men att den är långt borta eftersom man är ekonomiskt beroende. Jag tror att det goda alltid segrar och att det fortfarande finns goda människor med goda hjärtan som kommer att svara på min vädjan och hjälpa till. Tack på förhand, goda människor, för er förståelse och ert stöd, för er värdefulla tid och för varje cent – det betyder mycket för mig. Hoppet stärker alltid människan och dör sist. Vi har en glädjefylld och ljus högtid framför oss, julen. Må Gud födas i allas hjärtan och fylla oss med fred och kärlek. Var levande och friska, välsignade med alla ni älskar och alla som älskar er. Kärlek. Gud välsigne er! Amen!